This charming girl

Hon heter Filippa och hon är en underbar flicka.
Hon betyder mycket för mig, mer än jag trodde och visste. Hon har lärt mig mycket, mer än jag själv visste.
För ett år sedan trodde jag att jag skulle förlora kontakt med henne. Det var en av de första sakerna jag tänkte faktiskt. Jag blev ledsen...mer än jag själv visste och trodde. Ibland vet man inte vad en person betyder för en själv förrän man förlorar eller håller på att förlora honom/henne. Det var inte så att jag umgicks så mycket med henne men när jag plötsligt insåg att hon kanske skulle försvinna från min värld, insåg jag vad hon betydde för mig. Hon var det enda barnet jag umgås med i princip (förutom de tvillingar jag träffar och umgås en gång om året i japan). Jag har ändå känt henne ända sedan hon var två år gammal. Jag har sett henne växa. Hon är inte längre ett litet barn som jag en gång lärde känna. Jag visste inget om barn och jag vet fortfarande inte mycket men jag har ändå lärt mig en del genom henne, har jag insett nyligen. Till exempel har jag nu mycket lättare att börja prata eller komma i kontakt med barn. Så var jag inte innan. Jag visste inte hur man skulle hantera, hur jag skulle bete mig, vad jag skulle säga... Filippa har lärt mig det på ett naturligt sätt.

Länge, fram till ganska nyligen, trodde jag att jag ogillar barn generellt, vilket jag har sagt till andra också ..... men det är faktiskt flera än en som har påpekat en sak på sistone. Att vad jag säger inte stämmer riktigt. Med hänvisning till vad jag berättar om Filippa och hur varmt jag pratar om henne samt de foto jag har tagit och hur vi ser ut tillsammans...
Jag kan fortfarande inte påstå att jag är så förtjust i barn generellt. Men ja, jag älskar Filippa, det gör jag. Jag är glad för att ha fått lära känna henne och vi fortfarande umgås. Hon växer och blir tonåring så småningom och då vet man inte hur det blir... Det är bara naturligt och det får vara så som det kommer.
Men hon är en underbar flicka. Den allra bästa, käraste, sötaste och charmigaste tösen!

The 新年会 (21/1)

I'm glad and I look happy

Jag mår bra. Jag är glad. Jag har nu mått bra i ett tag men jag känner mig lugnare och mer balans i livet nu.

Förra veckan sade en av de tokyo chefer som var här på biz att jag såg annorlunda ut, glad och pigg. I söndags berättade min kompis att hennes man sade till henne att jag lät så glad i tel när vi pratades kort innan luren gick till min kompis. I måndagsmorse när jag gick förbi en kollega på en korridor och hälsade hej till honom, sade att han att han blir glad att se någon som jag som hälsar med ett fint leende på måndag morgon.

Ja, jag blir glad att höra att jag ser och låter så glad nu:) Många sade till mig i höstas att jag såg så annorlunda och glad ut men jag trodde inte att jag skulle höra det mer nu när jag har sett ut så i ett tag. Men jag har inget att klaga på såna fina kommentar utan jag blir bara ännu gladare. Så bra så fint.

Samtidigt innebär det också att jag såg så fruktansvärt och hemskt ut i våras och somras när jag mådde dåligt. Ja, men det är bara så. Jag är ganska transparent....mina känslor syns på mitt ansikte och kroppsställning. Bra eller dålig....men så är det bara. Jag har svårt att låtsats och kan inte låta bli att vara ärlig för mina känslor.

De två av vännerna som jag hann prata om mitt beslut om att öppna dörren ville inte att jag skulle göra det för de har sett mig hur dålig jag var men hur jag lyckades ta mig genom och kommit så långt äntligen. De ville inte att jag skulle ta risken för något som kunde få mig må dåligt igen. Trots det tog jag risken. Men faktum var att jag inte ens såg det som en risk utan som en chans. Jag tog chansen alltså. Det var bara en person, en av mina nya vänner som inte kände mig i våras/höstas, som uppmuntrade mig och mitt beslut. Jag hann inte prata med några andra eftersom beslutet till action gick så fort, oväntat fort.

Det var så rätt helt rätt. Att jag vågade och öppnade dörren. Att vi möttes. Att vi vågade. Att vi tog steget.
Just då kändes det inte helt bra, lite obekvämt. Men redan dagen efter märktes det och jag blev övertygad om att det var rätt gjort. Jag är glad, kanske gladare men snarare känner mer avslappnad. Känner lugnet inombords och mer balans i livet.
Ifall du läser detta, vill jag säga tack. Och det var duktigt av oss. Tror att det var allra första steg åt rätt håll. Så känner jag i alla fall.

Så I'm glad and I look happy. Nog inte konstigt. För det är så jag känner. Det ät min ärlighet. Det ät bekräftelsen från omgivningen.

So I opened the door

I opened the door I closed and decided not to open for myself in sep. The door that could be opened from the other side.

Jag kom på det så plötsligt bara. Så sent som i fredags eller lördags. Jag vet inte varför jag tänkte så. Men idén dök plötsligt upp bara så här. Jag tänkte att jag ville vara snäll. Jag ville att han känner sig välkommen hem. Det ska inte kännas något besvär att komma hem. Jag vet väl, mycket väl, hur det är att bo utomlands. Vet väl hur man vill känna när man kommer hem.
Sedan ville jag också att vi ska kunna umgås med våra kära vänner igen. Det var vårt gemensamma ansvar för att bygga om förhållandet till/med de nära&kära. Vi ställde inte bara till oss varandra utan till omgivningen också. Sånt händer. Vi är ju människor. Men vi är också vuxna människor som är kapabla att jobba på och rätta till.
Till sist men absolut inte minst var det insikten. Insikten om att jag måste ta initiativet. Det är jag som kan. Det är jag som vågar. Det är jag som kan och våga ta steget.
Jag kände mig alltså redo för att öppna dörren.

Från idén till exekveringen gick snabbt. Oväntat snabbt. Var inte riktigt beredd. Men jag tog chansen som dök upp så plötsligt. Det var kanske ett öde.
Jag vädrade idén/tanken med en av mina nya vänner i lördags. Han tyckte att det var bra. Men sedan bestämdes exekveringen fort och plötsligt. Så fort som det bestämdes, berättade jag det till en av mina gamla vänner som inte alls gillade mitt beslut. Sedan pratade jag med en annan vän som blev arg/ledsen/besviken/uppgiven på mig och mitt beslut och försökte få mig ändra mig. Då vände jag igen mig till den vän som jag pratade i lördags. Han uppmuntrade mig till det igen. Kändes bra att någon gav mig uppmuntran. Det skedde också något konstigt. Väldigt konstigt sammanträffande. Fick ett sms från en svensk kollega i Beijing som jag nämnde i tidigare inlägg och träffade i sep när jag var där. Så där bara så plötsligt. Vi sms:ar inte vanligtvis. Det var verkligen konstigt. Det kändes som om han kände på sig vad som var på gång. Så kände både jag och en annan kollega/vän som jag berättade om sms:en. Han kunde omöjligt veta det men det var ett konstigt sammanträffande.

Så jag öppnade dörren. Det var inget dramatiskt. Först visste jag inte ens om det var bra eller dålig idé.
Den vän som uppmuntrade mig frågade om det var tårar eller skratt. Faktum var inget av dem.
Men det var nog bra, känner jag nu. Lättad. Jag var redo och jag är nöjd med att jag vågade och gjorde.

Jag tog alltså ytterligare ett steg. Kom ett steg vidare. Denna gång krävdes dessutom två av oss. Jag vågade öppna dörren och han vågade komma in genom dörren.
Jag är glad för det. Vi är inte där ännu. Där jag tror vi båda vill. En dag. På sikt. Behöver mer tid, mod och bearbetning. Men vi tog ett första gemensamt steg. Sakta men framåt.

Happy 2012 from my home with my family!

My origin. Fortunate to be born here and still be a part of it.