# JANUARIVälkomnade det nya året 2011 i Japan. För de senaste 7-8 åren har jag firat nyår varje år hemma i Japan. Det är ju den viktigaste helgen i Japan och det känns bra att fira det med familjen och släkten. Här Påminner mig mycket om min lyckliga barndom här. Känns varmt och tryggt.
Skillnaden just i år var att jag inte var hemma i Japan i två veckor som jag annars alltid är. Jag var hemma vara i en vecka och sedan flög jag vidare till Beijing, som skulle ha varit mitt tredje hem, och var där en vecka. Jag skulle ju flytta dit i mars/april och vara där minst ett år. Med spänning och hopp kom jag till Beijing i januari alltså. För första gången skulle jag få se lägenheten möblerade. På de gånger jag var där under hösten 2010 hade möblerna inte kommit. Det var fint att se lägenheten med möblerna. Den fina soffa som jag faktiskt hittade i Sverige. De bekanta och snygga köksmöbler från Sverige. Passade bra med de ikea möbler mm som vi skaffade på plats. Mitt tredje hem, tänkte jag. Det skrev jag nog flera gånger i FB då också.
Var på ett varuhus ett par dagar innan jag skulle hem till Sverige. För att kolla på gummistövlar som jag önskat mig som julklapp men inte hittat än. Hittat ett par fina äntligen. Från Aigle. De var rosa. Dock kunde jag inte bestämma mig riktigt så de köptes inte och jag skulle fundera över en dag. Kunde ju köpa dagen efter. Foton är tagen på denna dag, under dagen ute för shopping, den 9/1. Kom hem och åt middag. Under middagen kom nyheten… sades att jag inte skulle flytta till Beijing och det var ingen bra idé. Trots de få korta meningarna fattade jag att det var på allvar och vad det innebar. En hemsk nyhet. Gjorde ont. Grät. Det var så min 2011 började alltså.
De rosa fina stövlarna? Nejdå, glöm det. Mitt liv befann mig på helt annan nivå. Med tårar och sorg satt jag på flyget hem till Sverige. Sträcken kändes längre än någonsin. Jag tittade på ”Eat, pray, love”….såg mig själv i filmen och tänkte om det var något jag borde göra, tar ett år ledigt och reser…
# FEBRUARII slutet av januari var jag på väg till Beijing igen. Det var planerat sedan länge. Funderade på att ställa in det men kom överens om att jag skulle komma dit ändå. Var där 3 veckor, varav några dagar i Soul under Chinese new year. Skedde en liten liten händelse på bussen från flygplatsen till Soul city. Något stämde inte riktigt. Något var inte som det borde vara. Denna satt kvar inom mig. Blev aldrig av.
Var det kul i Soul? Det var ok, så har jag känt fram till ganska nyligen. Men av någon anledning, så sent som nyligen, när jag tänker på det, gör det ont. Jag vet inte…. Kanske beror det på att februari närmar sig.
På sista dagen minns jag varje detalj, tog en dusch och kände mig som en gammal trasa, hur jag såg ut på spegeln i hissen ner från lägenheten till taxin, hur jag hoppade in i taxin utan att titta tillabaks. Tittade på staden från taxin på väg till flygplatsen och tänkte om jag någonsin kommer att se och vilja sätta min fot i denna stad igen. Himlen var grå som vanligt. Luften var smutsig som vanligt. Men det var ändå en stad som jag trodde blir min tredje hem. Oavsett allt negativt man hade hört om denna stad både från svenskar och japaner, tänkte jag ju positivt om staden och livet här, men det tog slut då.
# MARSSom jag skrev i tidigare inlägg, kom den 10/3 då jag fick veta, rättare sagt tog reda på, vad jag inte fick veta i flera månader. Världen rasade och det blev mörkt. Samtidigt fick jag äntligen en ordentlig och sann grund som jag kunde stå för att bearbeta med. Jag hade bearbetat redan i två månader men jag hade gått, funderat och känt att jag inte hade alla pusselbitar som jag kunde bearbeta med. Jag sparkades ner till botten. Botten var djupare än jag trodde. Men samtidigt var jag på äntligen på botten och då fanns det bara på väg uppåt.
I två veckor sov jag knappt och åt knappt. Jag började undvika folk. Vågade inte sitta bredvid någon jag kände på bussen så jag undvek. Kunde inte gå på lunch med kollegorna. Jag kunde inte. Jag kunde inte föra normala samtal längre. Allt gjorde ont och jag kunde träffa folk utan att tårarna börjar rinna. Jag vet att jag levde med rädslan också. Inte vara smärtan och sorg. En fruktansvärd rädsla. Jag kände som om jag stod på kanten till en mörk mörk dal…. på väg att trilla ner…. Jag var rädd.
Jag gick till jobbet varje dag men vad jag gjorde där vet jag inte. Nu efterrått berättar de kollegor som såg mig då att jag såg ut som en zombi, såg ut som om jag skulle trilla ner på marken när som… Hur som helst när flera kollegor började fråga mig hur det var med mig samt när jag började känna viss fysiskt besvär, bestämde jag mig att träffa läkare. Fick diagnosen, Post Traumatiska Stress Syndrom. Deltids sjukskriven ett par veckor framåt. I januari och februari mådde jag väldigt dåligt också men det var hanterbart. Jag jobbade. Jobbet hjälpte mig och fick tänka mig något annat. Men nu gick det inte ens att jobba. Jobbet hjälpte mig inte alls längre.
Hemma läste jag många böcker. Lånade många böcker som rörde det som jag just höll på att gå genom.
Jag har ingen foto, absolut 0, från denna månad.
# APRILJag har inte så mycket minne om denna månad förutom att jag mådde fruktansvärt. Jag levde i mörkret. Men samtidigt hade jag fantastiska vänner som ställde upp. Satt vid mig, lyssnade på mig, kramade om mig…. Om mina underbara vänner har jag skrivit flera gånger innan så jag låter bli här.
I slutet av månaden åkte jag en liten helgresa, vilket blev en katastrof. Jag var inte i det skick för att kunna resa, insåg jag för sent. Jag gjorde det för att jag trodde att de skulle bli bra för mig att komma ut men nej, det var det inte. Allting var smärtsamt och jag började gråta överallt. Drabbade min resekamrat fruktansvärt. Ledsen.
Just det… ja nu minns jag lite mer. Jag letade lägenhet. Kollade nätet varje dag och visningar på varje söndag. Det var en konkret aktivitet jag gjorde medvetet. Tvingade mig till det för att göra något vettigt. Kollade ca 30 lägenheter. Jag gick visningarna ensam. Jag var unik på ett sätt. Jag kan säga så här. Jag var den enda personen som kom till visningarna ensam. Alla kom med sin partner, föräldrar/familj eller kompisar. Jag var den enda personen, dessutom en tjej och en utlänning. Jag tänkte på det varje gång jag kom till visningen. Det fanns snälla vänner som har sagt att de gärna skulle hänga med om jag ville men jag tackade nej. Jag kände för att göra det själv. Dessutom vill jag säga det här. Jag kände aldrig någon diskriminering och jag bemöttes alltid bra av alla på alla visningar. Tack Sverige!
# MAJTror jag började bli något bättre. Återigen minns jag inte så mycket förutom jag inte var bra. Jag skrev på lägenhets kontrakt precis innan SF resan. Banken bemötte mig väldigt bra, såsom mäklaren och förra ägaren till lägenheten. Jag gjorde livets största inköp.
Dagen efter kontraktskrivningen begav jag mig till SF med jobbet. På sista dagen i SF, stod jag i en kö utanför Apple store i en timme för att köpa två iPad2, inga av dem till mig, men jag ville göra det… Det är allt jag minns.
# JUNIÅkte till Island i början av månaden. Ett fantastiskt vackert land. Det var trevligt men jag vet att jag fortfarande bar ett stort oläkt sår.
Midsommar närmade sig och jag såg fram emot det verkligen. Jag älskar midsommarfirande med mina nära&kära vänner, det gör jag verklien. Dock tyvärr fick jag återigen veta något som knäckte mig igen 2v innan midsommar. Salt på såret. På en helg innan midsommar åkte jag på en seglingstur, som i sig var trevlig, men jag minns väl hur jag tittade på havet från båten med rinnande tårar på kinden…
Ungefär i denna tid började jag få nya vänner som jag senare, andra halvan av året, umgicks med ganska intensivt. Detta visar ändå ett tecken på att jag var på väg upp.
Midsommar blev lyckande trots allt. Jag log. Jag skrattade. Fint minne.
# JULIBörjade umgås allt mer med mina nya vänner. Åkte till Paris för långweekend. Hade kul med god mat och shopping. Det var där jag träffade mina söta Aigle gummistövlar. Inte den rosa modellen som jag hittade i Beijing utan en annan modell som var finare och sötare. Blev förälskad i dem direkt. De var dessutom på rea. Köpte och hade på mig nästan varje dag i Paris då de var så fina och det regnade lite där. Ett halvt år försenad julklapp fixade jag själv. Kändes ganska skönt. My life, independent life, I’m proud. Åkte också till Stockholm för en långweekend. För att åka speedboat samt shopping.
En liten tös Klara kom till världen. Mina kära vänner blev stolta föräldrar. Och jag blev faster;)
Jag var in i en ny fas. Såret fanns men jag började gå ut allt mer. Började öppna nya dörrar.
Nedan fick jag av en japansk tjej som jag träffade för mer än 10 år sedan I Sverige. Vi har inte träffats hur många år som helst men ungefär då, alltså i somras, skickade hon detta till mig. Sagt av Hellen Keller:
When one door of happiness closes, another opens; but often we look so long at the closed door that we do not see the one which has been opened for us.
# AUGUSTIIngen sommar semester i år. Allvarligt talat vad gör man på semester när man är ensam? Alltså kände jag inte för att ta någon semester. Tyvärr hade jag inte någon riktig semester i sommar 2010 heller utan bara en vecka i Greekland pga omständigheten då. Alltså två somrar utan riktiga sommar semester/ledighet alls. Jag tog däremot några dagar lediga ändå. En dag hit, två dagar dit och så…. Jag var hemma och slipade och målade de gamla möbler som jag köpte till min nya lägenhet. Kändes väldigt svenskt för att ta ledigt och pyssla om möbler… Ganska kul var det ändå.
Det inträffade en sak i denna månad. Låter liten men en stor sak för mig. För första gången i 2011 svarade jag med ”bra” till den vardagliga hälsningen ”hur är läget?”. Det kom bara så plötsligt. Helt omedvetet. Helt oväntat Fram till denna dag kunde jag inte svara ”bra”. Det gick inte helt enkelt. Jag svarade alltid undvikande med ”ok”.
Sedan i slutet av månaden började jag med att packa mina grejor. Inför flytten till min egen lägenhet. Det var inget roligt. Vissa saker kunde jag inte packa utan tårar. Bl a pepparkaks form. Alla satt i en ring och jag fick ta ut de två formen som tillhörde mig ur ringen. Det gjorde ont. Jag är ingen pepparkaks fan. Ändå gjorde jag pepparkaksdeg, stod i köket i många timmar och bakade pepparkakor i julen 2010. Helt ovetande då vad som egentligen försiggick redan.
# SEPTEMBERFörsta helgen flyttade jag till min nya lägenhet med hjälp av mina kära snälla vänner.
Jag tog nästan inga möbler alls med mig. Även de som jag var med inköpet. Ändå blev det väldigt många lådor. När alla mina saker flyttades ut, såg lägenheten ändå nästan likadant ut. Som om jag aldrig har funnits där, trots mina fem åren där. Jag flyttade ut i tystnaden. Jag fanns inte där och jag finns inte där. Det märks bara när man öppnar de olika gardroben då mer än hälften, där jag hade mina kläder, skor mm, är tomma. That’s it. Det var så enkelt att sudda bort mig utan att det knappt märks och syns i lägenheten. Den sorgliga sanningen.
Jag lämnade alltså den gamla bostaden, mitt gamla liv, med hjälp av mina gamla kära vänner.
Sedan började jag bygga min nya bostad, mitt nya liv, med hjälp av mina nya vänner som körde mig runt till olika möbelaffärer för att leta och köpa möbler. De var ivriga för att se till att jag skaffar mitt eget och bygger mitt eget nya liv.
Knappt en vecka efter flytten var det dags för en långweekend paris resa igen. För att besöka champagne område och avnjuta champagne. Hälsade på en ägare till en champagne firma och fick privat tur i champagne celler. Det var under denna resa kände jag mig ”lycklig”. Inte av de materialistiska sakerna jag har gjort. Jag kände mig lycklig för att jag levde livet. Jag har vänner, jag har råd, jag är självständig och jag tar ansvar för mig och mitt liv. Jag är ärlig och jag är stark. Jag skrev ”I’m happy” on FB. Min vän, reskamraten, såg det och hon blev överlycklig och gav mig en stor kram.
Hemkommen, dagen efter var det dags för att åka till Beijing. Jag var spänd. Till den gråa staden med smärtsamma minne. Ändå ville jag. Det var dags helt enkelt. Planen var att jag skulle vara där i tre veckor men jag fick avbryta resan efter en vecka. Packade resväskan, bokade om flyget och stack därifrån. Pga en händelse, som fick vara absolut den sista som fick såra mig, bestämde jag mig efterrått. Det var hemskt, utan tvivel. När det inträffade, på kvällen stängde jag in mig i hotellrummet och grät i flera timmar. Sov knappt denna natt. Men man blir starkare allteftersom. Man vänjer sig vid smärtor också. På kvällen dagen efter hade jag ett träff med en svensk kollega/vän där i Beijing som var bestämt sedan tidigare. Jag funderade på att ställa in det men på morgonen fick jag både SMS och mail från honom som sa att vi skulle ut för en bit mat och champagne. Trevlig frestelse men ändå ville jag varna honom för mitt skick. Sade att jag var nere och jag inte skulle vara ett trevligt sällskap. Med denna premiss gick vi ut. Och hade faktiskt kul! Jag var så förvånad. Läkningsprocessen var betydligt kortare denna gång. Det är det jag menar. Man vänjer sig och man lär sig. Följande kvällen gick vi ut igen. Dagen efter stack jag från Beijing. På flygplatsen såg jag att min väska vägde bara 16 kg. När jag kom dit, vägde den över 30 kg. Det återspeglade mitt psykiska tillstånd, kändes det som. Jag lämnade all ond och ont där. Jag släppte dem där. Inte värt att ta hem till Sverige, det fina Sverige, mitt trygga hem. Får inte komma till Sverige. Jag grät inte på flyget.
Min födelsedag, som var om 5 dagar, skulle firas där borta men nu var jag hemma utan någon plan alls. Men, ja, jag behöver kanske inte berätta flera gånger vilka fantastiska vänner jag har. En gammal vän tog mig till en spa med övernattning på min födelsedag. Det blev en av de allra bästa födelsedaggar jag någonsin haft. Glad och rörd blev jag. Faktum var att det fanns en annan vän som föreslog en middag med mig på födelsedagen också men då var spa resan bokad. Vilka omtänksamma vänner.
Det var denna månad jag bestämde mig att stänga dörren. För att skydda mig själv.
Och det var i denna månad, september, den riktiga vändpunkten kom. Äntligen.
# OKTOBERBefann mig i Tyskland när oktober kom. Vi, sex personer som känner varandra från jobbet, tog en liten tur till Tyskland då vi fick en extra ledig dag från företaget och då blev det en långhelg. En otroligt rolig resa. Kändes som en skolresa. Tyvärr minns jag att jag var lite nere ändå. Satt och funderade i bilen…var ledsen. När vi kom tillbaks till hotellet efter en fantastisk måltid på en restaurang, gick jag och en annan tjej till hotellbaren. Jag berättade vad som tyngde mig. Skönt att prata ut.
Vad gjorde jag mer i oktober? Ja, jag tillsammans med två andra tjejer åkte ner till Italien för en långweekend resa. Till den kända vittryffel festivalen. Vi njöt den goda italiensk mat och vin varje dag. En resa med tre tjejer kan inte bli tråkig. Det blev riktigt roligt. Jag kände inte den ena tjejen väl men hon var fantastisk. Fick t o m olika råd för livet. Hon delade med sin erfarenhet.
# NOVEMBERJag gjorde ingen resa denna månad. Däremot umgicks jag mycket med mina nya vänner. Många tjejmiddagar blev det. Mycket vin och champagne. Massor tjejsnack och skratt. Min nya vardag började komma igång. Liver började rulla igen.
Mina nya möbler kom. Efter den långa 8 veckors väntan. Min lägenhet började liknade något. Min fina lägenhet med min egen prägel.
#DECEMBERJag julpyntade min lägenhet. Jag insåg att jag inte hade mycket, saknade t o m lamporna vid fönster. Men jag pyntade fint ändå, tycker jag. Julstjärna och amaryllis glömde jag inte heller. Julen var framme i lägenheten. En mysig stämning. Var på två mysiga julmarknader också.
Utöver det träffade jag ytterligare eventuella nya vänner. Med en av dem har jag haft mycket diskussioner redan. Haft djupa samtal. Vi har öppnat upp för varandra i rekord kort tid. Ska bli spännande att se hur vänskapen utvecklas framöver.
Jag hade många aktiviteter bokade i denna månad. Fest, middag, fika, utflykt mm. Såg till att leva och njuta mitt liv.
Lämnade Sverige innan jul vemodigt. För första gången sedan jag flyttade till Sverige missade jag jul i Sverige. Jag som älskar svenska julen. Väl framme i Japan, de första dagarna i tokyo såg jag till att ha kul och jag njöt varje sekund. Tillsammans med vänner.
Nu är jag i hemma hos familjen. Tiden går långsammare här. Gör inte mycket egentligen. Sover mycket, äter mycket. Tittar på tv. Går ut lite. Här är jag ett barn, en dotter, en syster, fortfarande. Jag tas hand om familjen. En del av familjen. Beroende av familjen. Ett annat liv. En annan roll. Känns som om jag åker tillbaks i tiden. Tillbaks till barndom. En trygghet som ges av familjen. Samtidigt känner jag att jag tappar min egen trygghet som är byggd på min egen styrka och självständighet i Sverige. Därför blir jag bräckligare i denna hemmiljö i Japan. Jag känner mig mer sårbar.
Två olika liv. Så långt borta från varandra. Så långt ifrån varandra. Inte alltid så lätt att gå fram och tillbaks mellan två liv, två hem. Men jag är lyckligt lottad. För jag har två hem. Två härliga hem.
Jag har fått uppleva mycket. Jag har fått gå genom mycket. Det var inte lätt. Det var svårt. Det var smärtsamt. Det gjorde ont. Men jag återfann lycka och glädje i livet till slut.
Snart är 2011 över. Äntligen. Äntligen över. Låt mig säga hejdå till 2011 med leende. Jag har ett ärr nu, 2011-ärr som jag kommer att bära med stolthet och vackert leende framöver.
Livet ska blomma med glädje och massor skratt i 2012.
