De var mina första pepparkaksform jag ägde någonsin. I julas gjorde jag pepparkaksdegen alldeles själv för första gången i mitt liv. Jag bakade lussebullar själv också. För första gången i mitt liv. Jag åkte till Madrid tillsammans med en vän för en lång helg veckan innan första advent. Där gick jag runt i delikatesserna och köpte jamón, korv, manchegost samt portovin. Sedan hemma i Sverige läste jag på nätet om årets julöl och sprang runt i flera systembolaget och köpte 24 sorters olika julöl. Funderade funderade funderade så noga på julklapp och till slut kom jag fram till en bra idé som jag var väldigt nöjd med. Väntade på tomten. Ville överaska tomten när han var på sitt korta pre-visit på andra helgen i december. Julklappen var väl gömd i vinden redan då. Julen var förberedd. Lyckligt ovetande var jag, kan man säga efterrått.
Allt detta gick runt i mitt huvud och tårarna började rinna. Ångrar jag mig hur jag förberett i julas? Nejdå. Det är så typiskt jag. Sådan är jag. Jag var ju lycklig då. En lycka man kan känna när man kan göra något för sina nära&kära. Jag är medveten om att det kan vara tungt för dem som tar emot men kalla mig då självisk och låt mig göra vad jag känner för.
När tårarna fortsatte att rinna, slutade jag med vad jag höll på med och började jag med något annat, dvs att klä om de stolar som jag målade om. Satt på golvet och jobbade med olika verktyg. Såg tårdropparna på golvet och då hände det. Skruvmejsel gick snett och det började blöda på pekfingret. Tårdroppar och bloddroppar på golvet samtidigt. Det var faktiskt då det gick över sorggränsen och jag kände mig snarare som en idiot. Vad håller jag på med? Jag gråter och blöder samtidigt på en sen kväll alldeles ensam. Över gränsen, verkligen. Det kändes idiotiskt och lustigt så jag slutade, gick och lade mig och skojade till händelsen på FB. Klockan var närmare ett. Då ringde min mobil. Min vän som såg FB och visste att jag fortfarande var vaken ringde och ville bara höra hur det var med mig. Vilken vän, vilken omtanke.
Dagen efter, alltså idag, fick jag ett mail från en annan vän. Vi pratades förra förra veckan att vi eventuellt skulle ha chansen att träffas på en ort dit jag skulle åka på en tjänstresa snart. Vännen hade också en plan för att åka dit på en tjänstresa så vi skulle kunna pussla ihop våra resor. När vi pratades, hoppades vi på men vi visste inte. Vännen sade något fint då, ”Även om vi inte skulle kunna ses där, skulle jag tänka på dig. Tanken på att Yuki är där gör mig glad i alla fall.' Först fattade jag faktiskt inte vad vännen sade och menade men sedan fattade jag. Så snällt och varmt sagt. Insåg också att jag inte alls är på den nivå så att jag skulle kunna se och tänka det på så sätt. Vill lära mig av vännen. Nu idag skrev vännen om sin resplan för att stämma av med mig och min plan. Det ser faktiskt lysande ut. Jag kommer att bli så glad och lycklig om vi kan ses där.
Tillbaks till mina pepparkaksform. Kanske är gubben den ena vännen och grisen den andra vännen….. vad vet jag….
Undrar hur jag kommer att känna inför julen. Jag älskar ju egentligen jul, eller snarare älskar jag julstämningen innan jul. Något som jag har lärt mig i de senaste åren.
Förmodligen kommer jag att känna sorg och det ska jag vara beredd för…
Till sist men absolut inte minst skriver jag inte detta för att någon ska känna något dåligt samvete. Jag skriver detta, de känslor och tankar som jag går igenom, för min egen skull. Jag vill skriva ner, som en del av mig och mitt liv. Jag är inte så låg för att skriva något här för att få någons medlidande, skyller på någon eller får någon att känna dåligt samvete för mig. De som känner mig vet väl hur jag är men jag skriver ändå detta då detta är en öppen blogg. De känslor och tankar som jag hade när jag var på botten skrev jag ner någon annanstans och ingen annan än jag har tillgång till det. Då kunde jag inte ta någån foto heller. Det är alldeles min privat värld där ingen får komma in. Jag är vuxen och värdig nog, trots allt.
