Jag har nu bestämt mig för att berätta sanningen här. Sanningen som jag har låtit bli berätta/skriva riktigt…. indikationen har funnits men aldrig skrivits så öppet så här.
Men nu har det kommit till denna punkt. Står inte ut att gömma sanningen.
Jag har låtit många tro något annat genom att inte berätta.
Varför gjorde jag så? Det var för att jag inte prioriterade mig själv.
Jag har mått dåligt av att inte kunna berätta sanningen och låta tro andra något annat. Ja, faktiskt mått dåligt av det och det är bara dumt egentligen.
Som jag nämnde tidigare, funkar skrivandet någon slags terapi för mig. Naturligtvis kan jag inte skriva detta på FB. Därför väljer jag skriva detta här. Jag har inte uppdaterat denna blogg hur länge som helst. Mitt frånvarande har gjort att folk som brukade kolla in denna blogg har nog inte varit inne här på ett tag. Därför känns det kanske lite lättare och enklare för att skriva ner detta här nu.
Om någon av dem som känner mig råkar ändå se detta inlägg, ja, detta var sanningen. Det var det som har sparkat ner mig till botten och jag har fått gå genom och kämpa vidare. Det var därför jag led av smärtan och mådde så dåligt.
För dem som inte känner mig, kan det läsas bara som en sann berättelse som en person har gått igenom.
Nu sätter jag alltså en punkt. Har sett/läst många bloggar med liknande inlägg så jag skäms inte ta upp sannigen här nu.
Vet inte om jag börjar blogga igen. Kanske.
Alltså japp. Jag har blivit sviken. Otrohet, svek, följt med massor massor massor lögn.
Vi blev särbo från sambo i aug 2010. Han flyttade till ett annat land med 2 års kontrakt. Jag hjälpte packningen inför hans flytt. Den 19 Aug 2010 följde jag med till kastrup för att hjälpa honom med att bära alla väskor som var omöjligt att hantera själv med tåg.
Planen var att jag skulle flytta till honom i vår 2011, vilket aldrig blev av.
Redan i början av sep hälsade jag på honom. Jag var på tjänstresan till ett land som låg nära så jag passade på att stanna hos honom över helgen.
Vad jag gjorde där var att hjälpa honom att köpa de bassaker som han behövde till lägenheten där. Alltså, dammsugare, strykjärn, tvättmedel, rengöringsmedel, tvål, schampoo etc. TV också faktiskt. Jag lade faktiskt ut pengarna för den dyra TV:n då hans kort funkade inte av någon anledning. Åkte till ikea, köpte TV bänken och bokhyllan. Hjälpte till med att bygga dem. Jag damsög och såpade hela lägenheten också. Sedan lämnade jag platsen. En weekend med de praktiska sakerna.
I slutet av sep åkte jag dit igen. Minns inte mycket förutom att vi cyklade runt på stan. Det var faktiskt ganska roligt.
Jag fick en enkel cykel för min födelsedag. Vet inte var denna cykel som tillhör mig befinner sig nu.
Egentligen var planen att vi skulle till en ö, Hainan. Jag kollade upp flyg, hotell etc men det blev aldrig av. Om denna ö kommer jag skriva lite mer senare här.
Två veckor där och sedan åkte jag hem till Sverige. Dagen efter var jag uppe i luften igen. Åkte till SF dit han kom också. Jag tog hans verktyg dit så att han kan ta med till sin nya lägenhet. Oktober. Tjänstresor, båda oss, en vecka där. Vi köpte bl a fina sköna handdukar där för att ha dem i hans lägenhet.
Redan då var det något på gång. Något som jag inte visste och fick veta långt senare.
Då var det i början av dec. Han kom hem i några dagar. Efterrått kan man säga att hans beteende var lite konstigt. Avvaktande.
Men ja, jag var lyckligt ovetande. Jag litade på honom fullt och hållet, mer än 100%, så jag misstänkte inget. Sanningen var att han var otrogen redan då. På riktigt.
Sedan var det jul och nyår. Han kom hem. Som vanligt åkte jag hem till Japan den 26/12 för att fira nyår med familjen. Kanske till hans stora lättnad, vet inte. Jag brukar vara hemma i två veckor men denna gång förkortade jag till en vecka och sedan en vecka i det land han bodde för att vi kunde vara tillsammans. Vi möttes på flygplatsen då mitt flyg från Japan och hans flyg från Sverige landade ungefär samtidigt.
För första gången såg jag hans lägenhet möblerad. Möblerna hade inte kommit då jag var där sist.
Kändes hemma. Nu var det möblerat och jag skulle flytta ditt snart.
Well, jag hittade faktiskt ett hårstrå som kändes längre än mitt på den beige soffan som jag faktiskt valt ut inför hans flytt i sverige….. men jag tänkte faktiskt inte på hårstrået mer.
Två dagar innan jag skulle åka hem till sverige kom bomben. Satt vid matbord och åt taka away indiskt. Plötsligt sade han att han inte tyckte att jag skulle flytta dit. Anledning? Vi funkade inte ihop, det var det han sade. Trots att det var så få ord, fattade jag genast att det var på allvar. Jag var inte beredd. En chock.
Full av tårar satt jag på flyget. Resan kändes längre än någonsin.
Kommer ihåg att jag ändå kände viss lättnad när jag kom in till hallen hemma i sverige. Äntligen kunde jag gråta utan att behöva hejda mig. Jag fick gråta ut.
Då visste jag inte sanningen. Dessutom var vi fortfarande inte ”separerade”. Han sade bara att jag inte skulle flytta dit. Jag frågade naturligtvis om det var över. Svaret…”jag vet inte”.
Jag hade en planerad resa till honom i början av feb. Flygbiljetten var bokade sedan några månader tillbaks. Vi diskuterade och bestämde att jag skulle komma dit ändå. Vi hade inte pratat genom och vi behövde prata.
Efterrått känns det som om jag åkte dit för att bli dumpad.
Jag var faktiskt hos honom i tre veckor. Vi gjorde en resa till ett grannland under min vistelse. På bussen från flygplatsen till centrum hände det. Ett så märkligt beteende hos honom. Han hade en ny mobil. Pga vårt arbete är vi vana vid att titta på varandras telefon. Inte för att läsa sms eller mail eller så utan bara navigera igenom telefonen för att kolla hur det funkar. Inget konstigt hos oss/kollegorna. Han hade en ny telefon som jag aldrig sett tidigare så jag ville kolla. Det märkliga var att jag fick telefonen i handen först men sedan när jag skulle titta app:arna, tog han tillbaks den och sade att han skulle visa hur det funka. Det var faktiskt väldigt väldigt märkligt. För vanliga människor kanske inte men för oss är det så. Jag frågade om det var något han behövde gömma och han sade nej. Till slut gav han mig telefonen men då fick jag ett dåligt samvete för att jag misstänkte honom, så jag tackade nej.
Den dag jag skulle åka hem, låg hans mobil på tv bänken medan han duschade. Tror mig eller ej hade jag aldrig kollat någon annans telefon och läste sms tidigare. Men jag gjorde det för första gången. Gud, jag skämdes. Men där såg jag ett namn. Framgick inte riktigt men visst verkade han dejta någon. Eftersom jag var dum och litade på honom, trots att det gjorde ont, försökte jag tänka, visst inget konstigt. Han har väl börjat dejta någon nyligen.
Jag hoppade in i duschen efter honom. Grät grät grät och jag kände mig som en gammal trasa. En gammal trasa som skulle slängas och ersättas med en ny.
Jag berättade inte vad jag såg på hans mobil. Jag skämdes fruktansvärt för att jag läste sms på hans mobil i smyg. Däremot frågade jag honom om han träffade någon. Svaret var ett tydligt nej. Återigen satte jag mig på flyget och grät.
Kom hem till Sverige, dagen efter skulle jag träffa hans familj för att fira hans mammas födelsedag. Jag gjorde mitt bästa för låtsas som om inget. Det är ju ens födelsedagsfirade och det ska vara en glad dag.
Sedan kom jag till jobbet. De första personer som jag behövde berätta om vår separation var mina chefer…. så sorligt. Men jag hade en praktisk anledning. Jag hade redan berättat mina chefer om att jag skulle flytta till honom. Nu fick jag ta tillbaks det hela. Förutom sorgkänsla kändes det så förnedrande.
Notera att jag fortfarande inte visste om sanningen. Jag litade fortfarande på honom.
Mars 2011. Han kom hem till sverige för några dagar.
Av uppmuntran av min terapeut (jag började gå på terapi i jan och gick i ett år) bestämde jag med att fronta honom. Jag skämdes för att jag kollade hans mobil men terapeuten sade att det var tyvärr en av de vanligaste sätt att upptäcka otrohet. För min del var de bättre att ta upp och fronta honom. Jag gick undrande…. var bäst för att veta sanningen och få allt klart för mig.
Så en kväll satte vi på soffan och jag erkände att jag läste sms på hans telefon. Däremot erkände han inte det. Han sade att hon var någon som han hängde med lite, men absolut inget mer, inte ens kompis. Jag bad om ursäkt för att jag kollade hans telefon och misstänkte något.
Kvällen efter var han ute med sina kompisar. Hans iPad låg på soffbordet. Japp, jag kollade. Och sanningen var där.
Jag började skaka i kroppen. Jag menar det då bokstavligen. Jag kunde knappt andas, kändes det som. Chocken gjorde att jag gick runt runt runt i lägenheten i mer än en halv timme. Jag gick som en galen människa. Jag gjorde det för jag varken kunde sitta eller stå stilla. Och jag kände igen detta beteende. Jag gjorde exakt samma sak när min mamma gick bort. Jag gick runt runt runt bordet i vardagsrummet hemma i japan.
I hela mitt liv har detta hänt bara två gånger. Jag kände igen genast mitt icke-normala beteende. Han kom hem och såg mig. Han insåg nog genast vad som hände. Det var då han erkände. Han var helt vit på ansikte och skakade också.
Men han sade också att hon inte var hans flickvän alls. Han mådde inte bra och kändes så ensam där borta, sade han. Det var ett misstag, ett fruktansvärt misstag, sade han. Nu citerar jag hans ord, han bodde i en bubbla. Men han ville inte bo i bubblan mer. Nu sprack bubblan så han ska rycka upp kragen och rätta till sin knäckta rygg. Så uttryckte han sig. Så tänkte han inte leva längre. Han fortsatte med att han inte kan göra vad som hänt ogjort men han skulle rätta till sig själv och bevisa gentemot mig att han är bättre en så. Med detta löfte åkte han tillbaks.
Kvar var jag lämnad. Kunde inte sova kunde inte äta. Kunde inte något. Mådde fruktansvärt. Kroppen orkade inte mer och efter ca två veckor blev jag skickad till läkaren av terapeuten. Blev deltids sjukskriven i några veckor framåt.
Han hörde inte av sig.
Jag kämpade vidare själv. Vad menar jag då med att kämpa? Jag bestämde mig för att göra allt jag kunde komma på för att må bra igen och komma tillbaks. Jag gick till biblioteket och lånade och läste många böcker, allt om otrohet, svek, separation, självbehandling, andning etc. Alltså vetenskapliga böcker. Jag träffade terapeuten, nog två gångar i veckan i den värsta perioden. Jag gick på yoga trots att jag inte kände för. Jag övade yoga med rinnande tårar. Jag gjorde andningsövningar hemma. Jag pratade med mina vänner.
Lite senare åkte han till Hongkong. Han skrev till mig att han skulle dit. Fick mail om hur han hade då han låg vid poolen på hotellet. Jag besvärade mig inte fråga om han åkte dit ensam eller inte. Jag antog faktiskt att han åkte dit ensam. Hur skulle man tro något annat när någon hade lovat skakande och gråtande att han skulle lämna bubblan och gör slut på det.
Han kom hem igen i april i några dagar.
Jag frågade faktiskt om han åkte dit ensam och han sade ja.
Well, det var lögn igen. Men då trodde jag på honom. Hans lögn fortsätter bara.
I maj träffades vi igen men då i SF.
Juni. Han åkte till den ö vi planerade att åka till tidigare, dvs Hainan.
Han ljög igen och sade att han åkte dit ensam. Men när jag frågade rakt ut om han åkte dit med henne, då tog han tillbaks vad han sade nyss och erkände det.
Naturligtvis bodde han på det hotell som jag hade kollat upp till oss tidigare.
Jag tror inte att jag någonsin mött så mycket lögn i mitt liv.
Midsommar 2011. Han var hemma i två veckor.
Han stod fast vid att han inte var ihop med henne. Hans förklaring, hans liv var i kaos just nu. Trots att han inte alls hade några känslor för henne och ville inte hålla på så, just nu kunde han inte låta bli. Han sade istället att man måste se detta i större perspektiv, just nu är hans liv i kaos och han kände sig ensam där borta men det skulle ändras och han ville ändra, så lovade han igen.
I sep flyttade jag till min egen lägenhet.
Han hörde inte av sig. Varken före eller efter flytten. Det fanns praktiska saker vi behövde diskutera. Bodelning. Vid det läget var jag så trött på att initiera någon kontakt med honom. Det är minst hälften hans ansvar att ta tag i sådana saker. Naturligtvis blundade han för sådant jobbigt.
Slutade med att jag inte tog med någonting i princip till min nya lägenhet. Så han skulle få allt. Jag ville inte bry mig om bodelningen.
Dock efter uppmuntran av en person som jag respekterar kontaktade jag honom ändå lite senare. Denna person sade att jag borde göra för min egen skull så att jag slippar tänka på det långt senare. Fick tips också att jag skulle skriva kort och professionellt, inga känslomässiga meningar.
Han skulle köpa ut de möbler vi båda betalde. På dagen värde, naturligtvis, alltså inte nypris. Enligt sambolagen har jag rätt till hälften av allt som vi skaffade oss under tiden vi bodde ihop oavsett vem som har betalt. Om vi hade följt lagen, fick han betala mycket mer.
Otroligt nog fick jag ingen respons på mitt mail om bodelningen. Mer än en månad gick utan något svar. Mitt mail om det praktiska ignorerades. Detta kallar jag ansvarslöst och respektlöst. Jag diskuterade med den personen som uppmuntrade mig till att hantera professionellt och fick råd om att påminna honom om det igen. Det gjorde jag. Ytterligare en vecka gick utan svar. Det är faktiskt otroligt. Jag kunde inte tro på det. Det är inte jag som ställde till med allt detta. Hur kan en person omvandlas på det sättet?
Hur som helt, efter ca en vecka, äntligen fick jag svaret och pengarna var insatta. Det handlar inte om pengar, det är trots allts små summa, men det var principen. Jag skämdes och skäms. Skäms för att även sådan sak inte kunde hanteras smidigt.
Januari 2012. Jag tror inte att jag hade något kontakt med honom på 2 månader eller så.
Plötsligt bestämde jag mig för att försonas med honom. Jag bjöd in honom till min nya lägenhet när han var hemma i sverige i några dagar. Jag trodde faktiskt att han inte skulle våga men han tackade ja, vilket glädjade mig. Vi hade ett lugnt samtal. Dagen efter möttes vi på jobbet. Vi kunde mötas och pratas vanligt. Jag tyckte att det var ett stort steg. Trodde att vi kunde interagera med varandra som vanligt igen. Trots allt delade vi livet med varandra i sex år. Vi till och med åkte hem tillsammans från jobbet. Jag åkte hans bil. Jag var stolt.
Inför detta möte fick jag stora varningar från en del av mina vänner. De tyckte inte att jag skulle öppna ”mitt slott” för honom och han skulle inte förtjäna det. Eftersom det ändå gick bra, trodde jag då att jag gjorde rätt, vilket visade sig fel.
Midsommar 2012. Jag kände mig så förnedrat. Jag kommer inte att ta upp här vad som hänt då det var flera personer inblandade.
Jag diskuterade detta med flera vänner och till slut tog jag ett beslut.
Jag är glad för att jag har mina nya vänner.
Detta var alltså sanningen. Lång text men ändå kortfattat.
Det var ett helvet för mig utan att överdriva. Livets största kris. Det förvånar nog flera men detta var det värsta jag någonsin varit med. Värre än när jag förlorade min mamma. Jag blev inte sjuk då. Jag mådde inte lika dåligt då.
Tur i otur är att jag vet vad som knäckte mig och gjorde mig sjuk. Det var inte separationen utan otroheten och sveket. Efter att han sade att jag inte skulle flytta dit tills att sanningen kom fram hade jag två månader. Visst var jag ledsen men det var en normal sorgkänsla. Jag kunde sköta vardagen under dessa två månader.
Till separationen är jag hälften skyldig. Man är två om det.
Men till otroheten, svek och lögnen är jag inte skylidig alls. Jag står inte för det. Jag har inte gjort något fel.
Vare sig han fortsatte ljuga eller inte när han lovade om att rätta till hans liv och bevisa det gentemot mig, är det bara att få se.
Det är nog två saker som fick mig att skriva detta nu.
Jag fick nyligen ett mail av honom om att hämta mina saker som fortfarande finns i hans vind samt lämna tillbaks de saker som jag anser att jag har lånat. Visst, det ska/bör man göra. Håller helt med. Dock blev jag också tillsagt om att göra detta med hans föräldrar. Jag skulle kontakta dem och koordinera och fixa det (dvs gör detta innan han kommer hem så att han än en gång kan blunda för och flyr från sanningen, så tolkar jag). Ha, blandar in sina föräldrar för detta när man är snart 45? Spelar ingen roll hur bra relation jag har med hans föräldrar. Det är inte det. Växa och agera som en vuxen människa. Minst sagt, not man enough to man up. Dags att sova i den sägn som man själv har bäddad för.
Och nu har två år gått.Augusti 2012. En milstolpe till alltså.
Nu vill jag bara lämnas i fred i min egen stad. Jag vill inte känna hotad i min hemmaplan.
Som sagt är det inte jag som var otrogen och svek. Jag har levt ärligt. Ett helvet fick jag gå genom. Jag gick genom en mörk mörk lång tunnel. Mitt i alltihopa fick jag leta en bostad och köpa en. Jag fick flytta. Jag fick byta jobb. Jag fick gå genom både det känslomässiga smärtan och den praktiska processen.
Nu när jag har byggt om mitt liv på nytt, vill jag lämnas i fred. På min hemmaplan. Jag förtjänar det.
Man kan alltid tycka till och diskutera om mitt skrivande om detta, sanningen.
Men jag har bestämt mig för att göra det för min egen skull. Kanske egoistiskt men låt mig då vara egoistisk denna gång.
Då jag inte har uppdaterat min blogg på ett tag, är det så pass få besökare ändå. De som är nyfikna får läsa det, annars inte.
Trots allt detta är jag ändå glad för att vara jag och i denna position.
Jag skulle vilja varken i hans position eller i hennes som han var otrogen med. Jag hade inte stått ut för att ljuga så mycket. Hade inte stått ut med att orsaka en sådan smärta hos någon annan. Och jag skulle inte vilja vara tillsammans med en sådan person. Hur kan man lita på en sådan person som partner?
Nej, jag vill varken hans liv eller hennes liv. En fruktansvärt svartsjuka finns där konstant, det är det jag har hört. En ohälsosam relation.
Låt mig vara tydlig om en sak. Människor gör fel och misstag. Jag är en av dem. Hans otrohet och lögn var hans misstag och svaghet. Det får jag ta. Men det mänskliga är att göra någonting åt sina misstag. Att blunda för sina misstag och låta någon lida på det sättet…. det är det jag inte har fått mer än nog nu. En total ignorans. Man får stå för sina handlingar.
Jag älskar mitt nya liv med mina vänner. Jag ser fram emot att bygga mitt liv vidare.
