Tiden löser ej

Jag är trött på denna inställning. Så funkar det inte. Visst, med tiden lindras smärtan och det försvinner så småningom. Det gör inte ont för mig längre. Det gör inte ont längre därför att jag har bearbetat på det aktivt utöver att tiden har gått. Jag mår bra och jag är faktiskt lycklig. Lyckan kommer nog också från den styrka jag har byggt upp allt efter detta. Men tiden har inte löst själva saken. Jag ser inte saken löst och glömd. Jag minns det mer än väl. Däremot har känslorna mot det ändrats. Från förtvivlan och sorg till… hmm hur ska man säga ….i ärlighets namn ser jag nog ner på det hela. Jag kände mig som en förlorare då men nu känner jag mig som en vinnare.
En av de sakerna som han hade sagt minns jag väl. En hänsynslöst kommentar enligt mig. En månad hade gått efter att otrohet och lögn hade avslöjats och vi hade en allvarlig diskussion då. Han sade, ska jag behöva straffas för detta hur länge som helst? 1. Hur kan man säga så bara en månad efter? 2. Tror denna person att tiden löser det utan att göra någonting åt alls?

Jag tror faktiskt att många ser otrohet som ett mindre problem än hur det verkligen är. Otroheten är alldeles för vanlig i samhället, sorgligt nog. Många fattar nog inte vilken smärta det verkligen orsakar och hur mycket det kan drabba den som blivit sviken. Det är något jag började inse först under detta år utifrån omgivningens agerande. Jag kan inte skylla på dem som inte fattar. Jag var själv en av dem. Jag fattade inte förrän jag själv drabbades. Som tur är finns det professionell hjälp. Som jag skrev tidigare blev jag tvungen att söka läkare till slut och fick diagnosen Posttraumatiskt Stressyndrom. Jag skämdes för att jag fick söka till psykolog och läkare ”bara” pga otroheten och svek men både läkaren och psykologen tog det hela allvarligt. Båda använde ordet ”livskris” och försäkrade att det absolut inte var kostigt med hur jag mådde.

Ta inte otrohet&svek för lätt. Både på kortsikt och på längre sikt. Om du har en vän som drabbats av det, ta väl hand om henne/honom på längre sikt också. Han/hon lider kanske inte längre men går bara genom olika faser och känslorna. Han/hon tänker på det fortfarande mer än du tror.

Semester, äntligen!

Det var såååå länge sedan jag hade en riktig semester, känns det som… Well, jag borde nog inte säga så eftersom jag har gjort en hel del resor på de senaste åren. Otaliga långweekend resor i Europa, hemresor till Japan och alldeles för många resor till Beijing… Men hur länge sedan var det att jag tog mer än 1v semester till någon annanstans än till Japan eller Beijing? Länge sedan.

Semestern i 2010 fick anpassas till någon annan både tidsmässigt och resmålmässigt. Under 2011 var jag inte riktigt i en skick för semester.
2012. Gjorde många långweekend resor. 1v i Kroatien i tidig sommar också. Underbar avkoppling i en hel vecka. Reste med en ny vän som har blivit en av mina nära vänner. Sedan drygt 2v i Hawaii som jag nyss lämnat för Japan. Hawaii är en av de vanligaste resmål bland japanerna men jag hade aldrig varit där. Min första Hawaii. Wow, vilken upplevelse! Jag är lyckligt lottad. Fick se och uppleva så mycket mer än en vanlig turist skulle få. Sprang en del också. Fick chansen att springa med flera lokala löpare. Flera hiking som gav mig chansen att uppleva den vackra naturen där. Flera potluck träff där man njuter både maten och sällskapet i en avslappnande miljö. Dök och såg många sköldpaddar på nära håll och en av dem simmade rakt emot oss, så häftigt. Etc etc etc och så mycket mer! Och under vistelsen i Hawaii kom en överraskning nyhet bara så här plötsligt.

Det blir bättre. Bara bättre och bättre. Min kompis hade rätt. När jag grät grät grät och kunde knappt andas snart för 2 år sedan, sade hon till mig: ”Det blir bättre. Jag vet att du inte kan tänka så just nu men jag vet att det blir bättre. Tro på mig.” Ja, hon hade rätt. Hon gick själv genom en liknande situation som jag. Jag var med henne när hon var på botten. Hon visste vad jag höll på att gå genom och sade så till mig då.

Jag ser fram emot framtiden. 2013 blir bra för mig.

Sex and the City

Jag såg Sex and the City filmen i fredags för tredje gången. Råkade se det då det gick på TV. Väldigt intressant faktiskt.

Första gången tyckte jag att det var ja, så allmänt kul. Jag var i ett relationsförhållande.

Andra gången var det när jag fortfarande var sårad. Inte djupast ner på botten. Då kunde jag inte se en sådan film. Några månader efter kanske. Jag minns väl två saker. Steve sade att han var ledsen, till och med många gångar, för att han var otrogen. Han var otrogen med en kvinna som han inte har någon känsla för alls. Känner jag igen det? JA. Det var så jag fick förklarad också. Låg med någon som han inte alls var intresserad. Steve sade han var ledsen. Han sade åtminstone det. Nu Carrie. Hon sade att hon hade knappt gråtit. Hon undrade om hon någonsin skulle kunna skratta. Jag grät sönder och jag undrade då också när jag kommer att skratta. Jag vet inte när jag kunde skratta men jag kom ihåg att det tog 5 månader att kunna svara ”bra” när någon frågade hur det var med mig.

Tredje gången. Nu i fredags. Kul. Jag njöt filmen mest denna gång. Jag tänkte på mina tjejkompisar. Hur de har ställt upp för mig. Hur vi har druckit champagne. Vilka resor vi har gjort. Hur vi har njutit god mat. Vilka shopping vi har gjort. Visst är vårt liv inte lika gourgeous. Vi shoppar mycket på rea eller outlet. Men vi är starka självständiga tjejer som har råd med de saker som vi vill. Vi är vänner som bryr sig om varandra och ställer upp för varandra.

Nyligen hade jag ett samtal med min vän. Nu pratar jag faktiskt om en killkopmis. Vi diskuterade om hur viktigt det är att man är självständig och är lycklig själv innan man inleder en relation. Det är sorligt att man söker partner för att man känner sig ensam och vill fylla ut tomheten. Jag har nog skrivit om det tidigare också. Det skapar bara ohälsosamma beroenden. Jag har sett tjejer som inte kan/vill låta sin partner resa utan henne. Och/eller kan/vill inte låta sin partner umgås med en tjejkompis utan henne. Finns kulturell skillnad, ja. Individuellt också, ja. Men jag pratar nu om i Sverige eller i Japan. I dessa kulturer anses det ohälsosamt. Förekommer ja men ohälsosamt förhållande.

Mina tjejkompisar är inte sådana. De har bättre självförtroende. Vissa har partner, andra är singel. Finns dock ett gemensamt. De har respekt både för sin partner och sina vänner. De litar på sin partner. De litar på sina vänner. De utstrålar på helt annat sätt. Gorgeous!

Sprang i min park. Ska springa i min stad. Genom årstiderna.

My park. Min löpning startade här i april i år. Sprang runt sprang genom parken. Genom årstiderna.

Jag fortsätter med min löpning. Tänkte utforska mer mitt Malmö med mina löpben nästa år. Ska springa mer olika ställe på min älskade stad.