Ett förtydligande: Jobb

Jag tänkte förtydliga en sak. Efter det föregående inlägget.

Jobb. Nej nej nej, jag har inte blivit kickad. Jag har mitt jobb kvar och jag trivs med det.  För bara några veckor sedan fick jag feedback från min chef: ”Du har verkligen imponerat mig. Du har varit bäst performance i teamet.”

Det gjorde mig glad. Visst har jag känt att jag har levererat en del.  Jag ser förändringen som är på g efter att jag har kommit in. Mer fokus har börjat läggas på det jag har satt igång och driver.

Jag bytte mitt jobb i våras.

Inte pga att jag inte trivdes med mitt arbete. Jag bytte det av ett privat själv. Min förra org försökte behålla mig, frågat vad jag ville göra eller intresserad av att göra i deras org så att de kunde titta på andra möjligheter där. Tyvärr skulle ingen ny position eller uppgift kunna ändra mig. Orsaken till att jag lämnade jobbet låg på helt annan nivå. Varken min före detta chef eller hans chef fick veta den riktiga orsaken. Mitt val. De fick aldrig veta och vet fortfarande inte.

Jag bytte jobb trots att jag trivdes med själva jobbet, cheferna och kollegorna.

Jag trivs med mitt nya jobb, mina nya chefer och kollegorna också. Jag hade inte blivit kickad även om jag hade stannat i det gamla jobbet, det är jag säkert på.

För ca två månader sedan blev jag kontaktad för ett eventuellt nytt jobb. Lät intressant men jag tackade nej.  Av enkel anledning. Jag kände inte att jag har gjort allt jag kunde och kan och vill i mitt nuvarande jobb.  Jag har mer att ge här. Jag är inte redo för att lämna det ännu. Känns halvgjort annars. Detta förklarade jag öppet och ärligt.

Med detta sagt vet jag inte vad som kommer att ske framöver.

Ingen sitter säkert någonstans. Men just nu har jag ett jobb som jag trivs och jag är glad för det.

Får se vad som kan hända framöver men jag är inte särskild bekymrad.

Om jag skulle bli kickad, får jag leta nya möjligheter och jag tror att möjligheterna finns.

Running, new life……and karma

Nu på den senaste månaden har jag haft en del funderingar, över livet.

Det stärktes ännu mer nu när jag fick problem med min fot, vilket gjorde att jag inte fick springa. Det kunde ha varit 6-8 veckors avbrott men som tur var, var det inte den skada som kunde ha varit.

Låter kanske löjligt men jag grät. Jag blev ledsen, mycket ledsen, när jag fick veta att jag kanske inte kunde springa i ett tag.

Massor tankar gick runt i huvudet, tänkte…. jag är ju inte elitidrottare…. min löpning är ju bara min hobby…. ändå blev så frustrerad och ledsen.

Jag började springa i april. Innan dess i princip inget. Jag hatade löpning. Fattade inte riktigt folk som sprang…. Det är ju så tråkigt och bara så jobbigt…

Ja började springa av den enkla anledningen. Jag hade anmält mig för malmömilen som skulle ske i juni.  Lite på skoj.  Då är det väl bra att springa lite innan. Hade inga löpskor, inga löpkläder, inget. Fick börja där, alltså, skaffar dessa bassaker. När en kompis tipsade mig om rea på stadium, stack jag dit och köpte skor, tights och t-shirt. Allt från Nike allt på rea…. men jag behövde bara något.   

Jag tänkte sluta med löpningen efter malmömilen. Det var planen. Jag var inte så intresserad med löpningen.

Men jag fortsatte…. Tänkte, ja, jag kan väl fortsätta lite, tills sommaren var över.

Nu har hösten gått och vi befinner oss i vinter.

En skada i min fot. Det är faktiskt inte första gången jag inte kan springa. I somras kunde jag inte springa på en månad pga en skada. Då var det värre. Men mådde jag dåligt? Faktiskt nej. Jag slapp ju springa… skadan var en bra ursäkt för att slippa springa. Var skönt att inte springa i ett tag.

Nu denna gång blev jag ledsen när jag insåg skadan. Väldigt ledsen. Och grät som sagt.

Jag kände så här. Ta inte löpningen ifrån mig!

Det var då jag insåg vad löpningen har betytt för mig. Löpning är inte bara löpning utan min löpning var en stor del av mitt nya liv.  Mitt nya liv som absolut inte har något att göra med mitt gamla liv. Det är min, helt min.  Absolut ingen koppling till mitt gamla liv. Löpning påminner inte om något gammalt, det förflutna, utan bara det nya, bara framåt.

Förra året kröp jag uppåt från botten. Sakta men säkert men äntligen kom jag upp till ytan och äntligen fick jag andas. Det var tufft. Men jag lyckades. Vid sidan av mig fanns de vänner som ställde upp. Både de gamla och de nya.

I år sprang jag framåt. Mest på min egen hand. Det har funnit en del tårar i detta år också. Vid sidan av mig fanns en del vänner som ställde upp. Inte lika många. Annars gick jag ut och springa för att inte slösa min tid och energi för något som inte är värt.

Jag har insett.  Det är så härligt att ha något som inte är alls involverar vänner eller andra människor.

Löpningen har tagit mig framåt. Tur att jag började springa i våras.  Bara några veckor efter att jag hade börjat springa, inträffade något. Med löpning har jag lyckats att ta mig genom och framåt. Jag har också vänt mig till en del vänner…. pratat ut och gråtit hos.

Mitt syn på vänskap har ändrats också. Jag har inte kommit fram till var jag står riktigt och exakt vad jag tycker men det har ändrats och under förändringen. Jag har ägnat mig till löpningen istället. Ägnat mer tid åt något som jag kan göra själv. Med detta sagt är jag inte den som sitter hemma ensam ofta utan jag har umgicks med vännerna, har haft kul med dem, rest med dem etc….i år också.  Men nu trivs jag med att vara själv, gör saker och ting själv ensam också. Ja, jag har rest en del i år också men jag är inte lika ressugen längre. Jag trivs hemma, att vara hemma och älskar att vara på hemmaplan i min stad Malmö. Jag springer gärna i Malmö. I min park. Längst min strand.

Löpningen har ökat min hemtrivsel också.

Med löpning har jag sprungit en bit in i det nya livet. 

Jag står inför valet. Eller valen.  Jag kommer säkert att träffa på svårigheter och uppleva tårar framöver också. Men jag älskar mitt liv, mitt nya liv. Jag har tagit och tar med bara de saker som är värda att för att tas med mig från det gamla till det nya livet .

Stannar eller går. Att stanna i det ljummiga vattnet är nog det vanliga …. jag har också erfarenhet av det…. men det är så fegt och men det kallar också till slut. Att fly är också ett alternativ men det fegaste alternativet …det är det sista jag hade kunnat välja. För det funkar inte i längden. Det slår tillbaks. Karma. Jag brukar inte snacka om karma etc men det har varit  flera i närhen som tagit upp ordet karma nyligen.  Att karma har börjat slå. Att låta karma ta hand om det…  I see, kanske det….

Men jag har gått. Ja,  jag springer ju till och med!