3 år

3 år nu. Tre år har gått sedan jag möttes av livets största svek. Otrohet och massor lögn av honom. En person som jag hade litat på fullständigt i sex år.Tyvärr får jag erkänna att jag ofta tänker på det fortfarande. Smärtan har ersatts av ett avskyr. Men ändå. Undrar hur lång tid det tar tills jag befrias helt från dessa tankar. 10 år? Mer?För tre år sedan upptäckte jag att han var otrogen i Kina. Han levde dubbla liv. Ett i Sverige och ett i Kina. En alldeles för stor chock, hela jag skakades. Dagen efter , den 11 Mars 2011, skakades hela Japan, mitt hemland. Jordbävningen följd av tsunami som drabbade Japan. Som om det onda av honom har orsakat det och tog bort många liv.
Därför kommer jag ihåg den 10 Mars 2011. På minns av tragedin som skedde dagen efter. Eller vice versa.


Som sagt tidigare tänkte jag inte dela mitt nuvarande liv här längre. Vad jag skriver och tar upp här är de tankar som jag får när jag tänker på mitt gamla liv. Negativa tankar. De positiva i mitt nuvarande liv har jag valt att inte dela med här då jag inte vill blanda ihop dem. Dock är jag ärlig om att jag har negativa tankar och jag fortfarande lider av det förflutna.


Hur som helst.

Jag mötte honom i höstas av ett praktiskt skäl. Han hörde av sig och jag tänkte ignorera det då jag inte ville se honom. Men sedan ändrade jag mig ändå och tvingade mig till mötet. Det var en praktisk sak som borde ha skötts för länge sedan. Gör detta nu och då får jag slippa se honom mer. Never ever, förhoppningsvis. Jag hälsade inte ens. Han såg gammal ut. Åldrats. Jag tog med mig en annan person då jag behövde hjälp. Det enda personen som hjälpte mig sade efterrått var, han har en stor mage. Gammal och mage, så minns jag det korta mötet. Ett ytterligt möte ger ett intryck av bara den ytterliga delen.

Vid det läget visste jag redan vad som pågick.
Han hade verkligen gått in i en fälla. Jag och mina vänner hade tidigare spekulerat hur kinesen kommer att pressa honom för att gifta sig med henne. En hade sagt på skoj att hon skulle droga honom och sedan skriver han på pappret omedvetet. All detta pratande var ju ändå skämt. Vi målade upp en stereotyp bild över honom. Stereotyp, en expat dejtar en lokal person i kina som så småningom kräver ett giftermål.
I hans fall visade sig att hon var så street smart. Hon gjorde sig gravid och med det pressade hon honom. Man vet ju att det är ytterst liten risk att man blir gravid av misstag om man skyddar sig. Ännu känsligare är det i kina där det finns ett barns politik. Det händer alltså inte så av en slump av en misstag.

Jag avskyr vad som hänt för tre år sedan men samtidigt är det synd om honom. Trodde inte att han verkligen hamnar där.
Men som mina vänner säger, ska jag vara glad för att jag slippar dela mitt liv med en sådan person. En person som kan ljuga så massor och till slut låter sig gå in i en sådan fälla och fastnar så. Någon har sagt att det var hans karma.
Livet kunde ju ha varit så mycket bättre.

Never forget...

Never forget 3 types of people in your life. 1. Who helped you in your difficult times. 2. Who left you in your difficult times. 3. Who put you in difficult times. En citat som jag såg nyligen. Så bra sagt, verkligen. Samtidigt vem gör det? Vem glömmar det? Tror inte man glömmer det.

Unhappy + Unhappy = Triple unhappy

Enkel matematik. Man söker inte lyckan hos någon annan. Man kompenserar inte sin olyckliga situation med någon annan. Om den andra är lycklig, påverkar man den andras lycka negativt. Gör inte det. Gör inte någon annan olycklig – det är så fruktansvärt. Sätt inte, tvinga inte, den andra i din olyckliga och negativa miljlön. Om den andra också är olycklig, ja, då ver man det väl, alltså Unhappy + Unhappy. Man är ansvarig för sin egen lycka. Det är hemskt att dra in någon annan i sin olycka.

Kloka och smarta val

Att inte välja är också ett val, sade någon. Rättare sagt inte någon utan han. Då var jag tillsammans med honom. Det gällde något som han ville men inte jag. Jag tyckte att det var bra sagt av honom. För det är sant. Att inte välja är ju ändå ett val som leder till en viss konsekvens.
Sedan dess har jag varit mer aktiv i att ta val och beslut. Medvetna och aktiva val.
Innerst inne vet man oftast vad som är rätt eller fel val. Men ibland vågar man inte ta det rätta valet i rätt tid. Ju längre man skjuter upp val och beslut och låter det går med tusen bekväma ursäkter, desto större och större skadan blir. Att inte välja är också ett val. Oftast inte smart val.
Riktigt bra insikt.

Den föreskrivna senarion

Min vän har berättat för mig flera gångar. Sagt att det är bara att kolla på internet. Då hittar man hur många berättelser och artiklar som helt. Vännen visade till och med flera länkar och artiklar för mig för ett tag sedan.

Hur många fall som helt. Alltså hur desperata kvinnor i det där landet blir. De kväver giftermål. Om inte funkar, graviditet nästa. En desperat fälla. Allt för att leda till, rättare sagt, tvinga fram giftermål.  

Skrämmande. Verkligen. I Sverige och i Japan hade man nog kallat det psyko.  
 Jag trodde ändå att det var ett billigt skämt. Men det är kanske en billig verklighet. 
Att sätta/hamna i livets fälla. Det vanliga scenarion där. Den föreskrivna scenarion där. Inte klokt.

March 10th, 2013

Exakt för två år sedan, den 10/3 2011, rasade mitt liv rasade. Jag har blivit krossats sönder och trampats på om och om och om. Aldrig mötte en sådan brutalitet i hela mitt liv. Ja, två år har gått sedan dess. Sårets har lappats på men ärret finns och jag lever med det. Det går inte att glömma vad som hänt då det definitivt har påverkat min identitet.

Jag har gått genom olika faser. Egentligen har livet gått upp och blivit bättre hela tiden eftersom det hade nått på botten och kunde alltså inte gå ner mer. Det går inte upp lika mycket och fort nu längre men åt rätt håll går det. Sakta och ibland går ner lite men så är det ju med livet. Jag är nöjd.

När man har fått gått genom så mycket, drar man någon slags linje mellan och hanterar de två, livet före och livet efter, på två olika sätt. Som sagt tillhör denna blog mitt gamla liv och därför skriver jag mest på de saker/tankar som är på något sätt kopplat till mitt gamla liv. Jag tänker inte dela med mitt nya liv här öppet förutom att nämna att life is good and life is pretty. Inte överdrivet utan på ett mer normalt sätt. Mitt liv hade inte varit normalt så jag uppskattar denna inre ro, lugnhet och stabilitet som jag nu har tack vare på den solida och starka bas som jag lyckades bygga till slut och kan bygga vidare ovan på.

Ett hus står inte stabilt på en dålig bas. Det går inte att fuska.
Lika så med livet. Ett lyckligt liv finns ej om basen inte finns och ej byggts ordentligt. 
Egentligen tror jag inte att många vågar välja att ta bort allt och bygga basen på nytt, alltså i livet. Det kostar. Det svider som tusan. Jag valde inte det själv heller utan jag tvingades. Jag sattes i situationen. Däremot valde jag att ta tag i det. Jag blundade inte, jag flydde inte. Jag var fast besluten om att bygga livet på nytt. Reset och börja om från 0. Byggde om sakta men äkta och solid. Känns jäkligt bra nu.

Jag avskyr det hela, allt som har att göra med vad som hänt på den dag för två år sedan. Det är min ärlig känsla.

Livet går vidare. Två år har gått. Hänt mycket under två åren men det är än inte färdigt behandlats och det får ta den tid som krävs och tar.

Den 10/3 2011 kvävdes jag nästan.

Ett år senare, den 10/3 2012, öppnade jag en flaska fin champagne och festade loss.

Två år senare, den 10/3 2013, tänkte jag ta det lugnt och njuter det goda livet.

När jag inte kan springa.....

Nu händer det....min kropp sänder signal...ont i benen. Jag har inget annat val än att lyssna på kroppen. Knä denna gång. Tur i oturen är att det inte är det typiska löparknäproblem. Behöver vilas lite.

 Jag kollade hur mycket jag har sprungit på sistone. App:en visade att jag sprang över 40km per vecka på de senaste fyra veckorna. Alldeles för mycket för mina ben som uppenbarligen inte är redo. Problemet är att jag har konditionen så jag vill och tror att jag kan springa. Konditionen utvecklas fortare än benen och musklerna, har jag fått lära mig. Det tar lång tid för benen och musklerna att byggas upp. I mitt fall har jag nu snart sprungit i 10 månader. Innan dess aldrig sprungit. (ok, det hände kanske en gång. Sprang kanske 1 månad för 7år sedan. Inget man kan räkna in...) jag har aldrig hållit på med någon idrott heller. Dvs....nästan inga muskler hade jag mina ben:-s Jag är alltså fortfarande nybörjare i löpningen. Många blir förvånade när de får reda på att jag inte ens sprungit i ett år.  Min miltid är bra och jag hänger bra med distans med tanke på den korta träningen. Jag blir naturligtvis glad och det är också en av de anledningar till att jag fortsätter. Blir uppmuntrad och motiverad.

 Men sedan ja....detta. Jag får inte springa så mycket helt enkelt. Kroppen är ärlig. Men frustrerad blir jag. Tålamod, tålamod, tålamod.....löpningen är tålamod. Det fick jag höra från början men nu förstår jag vad det innebär. Trodde att de handlar om att det tar tid att kunna springa fort. Det ä också säkert det.....men jag jagar inte tiden så jag brydde mig inte om det. Men nu fattar jag. Det tar lång tid att bygga upp kroppens förutsättning för löpningen. Mänsklig förutsättning.

 Problemet, när jag inte kan springa, är att jag har tendens att tänka tillbaks. De gamla minnen från det gamla livet dyker upp. Jag gillar inte det. Sex åren av slöseri. Slöseri är nog inte riktigt rätt ord men jag vet inte hur jag ska kunna uttrycka det. Jag hade ju inte varit här jag nu står om dessa sex åren inte hade funnits. På det sättet kan jag inte neka åren helt och hållet. Men det är en period som jag nu ser med någon slags förakt. Falskt skulle jag vilja säga men det var det inte hellre väl då det inte var falskt för stunden. Billigt. Kanske det. Dessa år känns billigt. Då trodde man att det var något äkta och värdefullt men det var det ju inte. Om det inte var så billigt, hade man inte blivit hanterats så.

 Någon som känner både mig och honom sade till mig när jag var på botten: "Det är ju bra att du slippar honom nu. Nu är det ju någon annans problem. Vill du vara med någon som kan hantera andra så hemskt och respektlöst? Vem vill det? Det är tur att du inte behöver vara med det längre. Och du vet också att det inte handlar bara det som hänt. Det är bara ett uttryck som orsakats av djupare inreproblem som han har. Nästa gång kanske inte otrohet men det kommer att uttryckas på ett eller annat sätt igen. Jag är glad för att det inte är du som drabbas av det nästa gång." Så sant. Då tyckte jag att det var lätt att säga men nu håller jag med.

 Oj vad jag vill springa! Känner mig nästan föräcklad av gamla minnen. Intressant nog. Jag är bra att bevara minnen och gamla minnen fint. Jag trodde att jag kommer att göra det denna gång också. Jag gjorde det egentligen fram till våras/somras. Trots allt lyckades jag bevara minnen fint fram till dess. Men inte nu, nej. Löpning är min. Ingår i mitt nya liv. Löpning avlägsnar mig från det gamla livet. Running keeps me going. Nyligen, bara för två veckor sedan, upptäckte jag en kul grej. En kille i löpargruppen visade sig att vara bror till mannen som är gift med en tjej som är löpkompis till en löpare i Hawaii jag träffade. Haha, långt och låter komplicerad när man skriver. Hur som helst bor alla i Malmö egentligen. Jag hade bara hört talas om tjejen och mannen men ej träffats tidigare. När jag var i Hawaii i december var de också där på besök (ja, vilken slump) men tyvärr hann vi inte ses. Nu träffade jag mannens bror istället och vi springer tillsammans. What a small world. Om det inte hade varit löpning, om det inte hade varit Hawaii, hade det inte funnits denna koppling. Hade inte räckt bara med löpningen och Malmö. Fick gå och kopplas via hawaii.

 Och tänk! Om jag hade flyttat till den gråa staden i 2011 som planerats, hade det varit helt osannolikt att jag springer nu. Jag var där i staden för några månader sedan pga jobbet. Den smutsiga luften tillsammans med utgångsförbud (vi japaner uppmanades att inte gå ut då antijapan rörelsen var igång och vi kunde attackeras) gjorde att jag fick springa på löpbandet på hotellgymet. Jag kände mig som en hamster. Även om det inte varit farligt att gå ut, hade jag inte velat eller kunnat springa. Luften är alldeles för smutsig. Andas avgasen rakt in. Vilken frihet det var att komma hem till Sverige. I början på veckan sprang jag i Tokyo, naturligtvis ute, luften är fin där och trevligt att springa där, sedan i mitten av veckan fick jag springa på bandet på hotellet pga den smutsiga luften och säkerheten där, och sedan i slutet av veckan kom jag hem till Malmö där jag med lättnad och frihetskänslan gick ut och sprang.

Posttraumatiskt stressyndrom

Det var någon som undrade vad det var....det fick mig tänka vad det var för mig.

Det som slog mig först när jag diagnosticerades var människor som har upplevt krig. Grymheten och de spräckande upplevelser i kriget blir trauma. Hur det uttrycks, dvs symptom, kan variera.

Så här blev jag. När jag fick veta och möta all lögn och svek, rasade livet sönder, så kände jag. Det uttrycktes både fysiskt och mentalt. Att andas blev en ansträngning. Hjärtat slog fort. Till slut kände jag smärtan i hjärtat också, alltså fysiskt. Att kunna äta eller sova, så klart. Minns också känslan när man vaknar på mormonerna. Sömnproblem fick jag men det är inte så att jag inte sov alls, ja, jag sov också. Hur som helst, när jag vaknade fick jag ont i hjärtat. Det var som om man vaknar till den grymma verkligheten. Jag tror det berodde på att pulsen ökade kraftigt och plötsligt när jag vaknade medan det var ändå lugnare när jag sov. Jag fick flashback också. Det skedde till exempel när jag hörde språket som pratades i den gråa staden. (Himlen är faktiskt grå och luften och byggnaderna där är gråa där. Men jag lämnade staden tre gångar med tårar och sorg...varje gång tittade jag på himlen och den var grå. Således, den gråa staden). Jag kunde inte träffa och samtala med människor. Jag blev rädd för människorna som jag kände. Jag började undvika folk. När jag såg någon som jag kände på busshållsplatsen,  gömde jag mig någonstans och väntade på nästa buss. Jag kunde inte samtala med kollegorna. Undvek dem till största mån. Jag såg ut som en zombi på jobbet....en del började fråga mig hur det stod till...Jag lyckades att träffa enstaka vänner men bara en åt gången. Det gick inte att träffa mer än en helt enkelt. Mitt hjärta och kropp orkade inte med. Efter två veckor sade kroppen ifrån sig eller jag insåg allvaret. Terapeuten skickade mig läkaren sjukskrev mig. Det var då jag fick diagnosen. Det hemskaste med denna är att det kan leda till en självmord. Jag sade till dem att jag inte tänkte ta livet av mig. Men både terapeuten och läkaren tog det med största allvar och fick mig lova: jag skulle kontakta dem genast om det skulle finnas minsta tecken på självmordtanke. Jag lovade. Samtidigt trodde jag inte att jag skulle få det. Livet var hemskt och jag mådde riktigt dåligt men jag kunde inte dö. Inte för att jag ville leva utan för att jag tänkte på min familj. Om jag skulle dö, kommer det orsaka en enorm sorg och smärta hos dem. Jag kan inte utsätta dem för det. Jag lever för min familj skull. Det var så jag tänkte och det var denna tanke jag var fast vid oavsett hur det låter.

 Ingen behöver inte gå genom detta och jag vill absolut inte gå genom det igen. Men om jag måste välja, väljer jag hellre gå genom detta än att utsätta någon för detta med risken för självmord.

Så är jag hemma. Därför är jag hemma.

Som jag skrev tidigare trivs jag att vara hemma. Jag vill vara hemma. Nu när jag kommit hem från den underbara resan till Hawaii och japan, tänkte jag stanna hemma i ett tag. Jag har nyss tackat nej till parisresan. Jag ville inte helt enkelt. För jag vill vara hemma.

Flera av mina vänner har sagt att det är ett gott tecken. Det tycker jag också. Det betyder att jag mår bra. Jag har inre ro. Jag har bytt resor, vin och champagne mot löpning och te. Så säger jag på skoj. Så känner jag nästan. Jag jobbar. Som sagt trivs jag med mitt jobb. Jag jobbar inte galet mycket längre. Jag springer 3-4 gånger i veckan varav 1-2 gångar tillsammans med andra. Jag går på yogaklass 1-2 gånger i veckan. Träffar vänner 1-2 i veckan. Sällan ute utan vi bjuder varandra på mat + vin hemma (visst dricker jag vin fortfarande:) På helgarna tar jag gärna lugnt. Lagar gärna mat även bara till mig själv, avkopplande. Har ett litet projekt som jag sysslar med just nu och några veckor framåt. Ett projekt som är både kul och avkopplande. Det gör jag ibland på kvällarna men söndag eftermiddag är det perfekta tillfället då jag är trött men nöjd efter att ha sprungit en långrunda tillsammans med några andra under förmiddagen. Te? Just det. Det har varit så kallt ute. När man har sprungit i minus grader och kommit hem, njuter man verkligen en varm dusch. Jag fryser inte när jag är ute och springer men mitt i duschen börjar jag känna att min kropp faktiskt har varit utsatt för kylan…. och jag vill inte komma ut från duschen utan det brukar bli en lång skön varm dusch. Efter duschen vill jag varma kroppen inifrån med ett varmt te. Blir så mysigt med en varm vetekudde och långa tjocka varma strumpor också. Så ser mina dagar ut just nu.
Kanske låter det inte så där spännande men jag finner och känner glädje och tillfredssällelse i detta liv.

Så är jag hemma. Därför är jag hemma. Jag har ju det bra hemma i Malmö. Inte rastlöst inte rotlöst.
Snart sker en del förändringar i mitt liv. Men jag bygger bara på denna bas, den stabila bas som jag byggt upp i mitt hem Malmö. Resor? Jag kommer att resa fortfarande. Jag vill gärna resa då och då… men mina resor kanske tar till en annan riktning.

Att ersätta. Att bli ersätt.

Jag tänker på det då och då. Inte så att jag grubblar över det men det dyker upp i huvudet då och då. Jag har blivit ersatt i olika avseende i samband med separationen. Jag fick möta, går genom och hantera otroheten som följdes med massor lögnen. Inte nog med det. Det har funnits okänsliga ord från andra håll också. Det gjorde ont, mer än ont. Det handlar inte bara om förhållandet utan livet omkring också. Mitt liv nu ser helt annorlunda ut. Vissa människor har försvunnit, nya vänner har kommit in. Att bli ersatt är inget roligt. Att bli ersatt som partner och/eller som vän. Framförallt när man själv inte är den som var otrogen, ljög och orsakat en otrolig smärta hos en annan. Men livet är bara så ibland. Sedan inser man också att man inte var mer än de olika rollarna i olika sammanhang. Till exempel betydde jag inte mer än en partner, rollen, som kunde ersättas med en annan substitut. En ny substitut till rollen hittas så slängas man. Då är man verkligen inte mer än en roll. I vänskapen kanske inte just i denna ordning, inte på samma sätt. Samtidigt inser jag ändå att jag inte betydde mer än en väns partner, alltså inte en vän själv. Så, nej, det är inte roigt att bli ersatt. Men det är kanske mer synd om den som ersätta och fylla ut rollplatsen. Jag är ju i alla fall borta ur spelet. Det var faktiskt en väns berättelse som fick mig tänka så. Hennes före detta partner var otrogen. Han ersatte alltså henne med en ny. MEN, går man tillbaks ti tiden… när hon träffade killen, var han tydligen tillsammans med en tjej. Han gjorde slut med tjejen och de började förhållandet. Då sade tydligen hennes (min väns) mamma till henne, men hur vet du att han inte gör samma sak mot dig? Mamman hade rätt alltså….. Min vän trädde in i rollen och trädde ut från rollen. Ersatte och blivit ersatt. Han var bara en sådan. Till slut bort från spelet. Hon är faktiskt i ett lyckligt förhållande nu. Glad för henne.

Jag är lycklig i mitt nuvarande liv i den nya omgivningen. Visst går upp och ner ibland men jag har det bra.