Fortunate & grateful for this flexibility I've been given

Decided to have a long sleep and work from home today. Balcony as my office. Also took some walk in the park. My flexibility that also comes with my responsibility.

Hellre foto än text egentligen

Att skriva känns faktiskt ganska bra. Föredrar fortfarande fotoblogg men det går inte fota tankar och känslor. Precis som alla andra kommer jag inte att skriva allt och öppna upp mig och mitt liv för hela världen. Kommer inte att röra vid det mittersta kärnan. Kommer att vara indirekta om många saker men de som känner mig kommer att känna igen rätt mycket.
Jag skrev dagbok ett tag när jag behövde mest. Återigen, tack vännen som tipsade mig om det. Behövde skriva ner och sätta ord på de känslor och tankar jag hade. Handlade inte om vilja utan behov, var det. Det blev en värld där jag kunde fly till, gömma mig och berätta allt utan något omsvep alls. Blev en analog dagbok då jag kände för det. Jag som sällan skriver för hand numera men jag ville ha det så. Min önska då var att jag kunde sluta med dagboken så snart som möjligt. Slutat nu för ett tag sedan.
Nu när jag funderade på att stänga bloggen, började jag skriva texter istället. På något sätt har jag nog saknat skrivandet men jag har inte behovet av att skriva ner allt längre. Färdig med det. Fasen över. Därför kanske bra att skriva ner lite här om det hjälper att hindra mig från att stänga bloggen. Samtidigt önskar jag egentligen att sluta skriva här också.
Får se....Det bästa vore om detta går tillbaks till fotobloggen. Det sorgligaste vore om jag ändå inte orkar behålla utan bestämmer mig för att stänga den. Jag menar då ur mitt perspektiv och för min del...

En känsla som jag inte har lyckats känna...

Som de flesta jag pratat med redan vet, har jag känt stor sorg och varit ledsen men inte arg. Så många gångar har jag tänkt att det skulle kunna ha varit betydligt enklare om jag hade kunnat bli arg och upprörd. Möjligtvis var jag arg på mig själv men nä..inte riktigt. Kanske snarare besviken på mig själv. Här pratar jag inte om små vardagliga saker....på sådana kan jag bli arg men jag tror snanare att jag blir irriterad och besviken. Här pratar jag om viktigare och djupare saker i vuxna förhållande såsom familj, partner och nära vänner. (Vill exkludera föräldrar-barn förhållandet då jag själv inte har barn, dvs erfarenhet, men jag tror att man kan bli riktigt arg på sina barn. Mina föräldrar har varit arg på mig när jag gjorde något riktigt dumt i alla fall.) Jag kan säkert bli men då bryr jag mig nog inte om personen längre. Vill man och önskar sig inte att de nära&kära blir lyckliga oavsett? Därför om någon inte beter sig snällt, blir jag ledsen och/eller besviken men inte arg. Jo jag fick lite argkänsla för en händelse men nästa dag var det över och bara sorgkänslan kvar... Då sade en av mina kära vänner till mig så fint...att jag får komma ihåg att argkänslan inte är något varaktigt till skillnad från sorgkänslan och det är fint så. Detta betydde så mycket för mig. Stort tack till vännen. Det är så sant, i alla fall om man bryr sig om personen. I detta fall varade min inte ens ett dygn...Saken var att när jag äntligen kände det efter flera månader, kände jag en viss lättnad men sedan blev jag besviken på att det gick över så snabbt...Men det känns bättre så. Hellre att ha en sorgkänsla som man kan bearbeta med sig själv än en argkänsla som man riktar mot någon annan.
Jag skulle i alla fall inte riktig kunna vara arg mot dem som står nära så länge som jag bryr mig om dem. Förmodligen beror det på att jag vill behandla dem med respekt och kärlek och jag tror inte att det är något äkta...det är något som är riktigt snett faktiskt....när man vill kontrollera och begränsa de andras frihet och möjligheter, vilket är starkt kopplad till argkänslan.
Så visst känner jag fortfarande att det nog hade varit enklare om mina känslor hade funkat på ett annat sätt men samtidigt, i det stora hela, är det ganska fint att funka så... Så sade flera personer till mig i alla fall.
Jag klättrar så sakta på min egen takt men medvetet och ärligt mot mig själv.

Gör du det?

Jag frågade. Saknar du honom? Lilla tjejen sade. Gör du det? Att få frågan tillbaks var inte något jag var beredd på.....ja...sade jag...Då sade hon, Ja, det gör jag också faktiskt..... Den lilla söta flickan. Fortfarande barn ändå inte lika liten som förr. Glad för att ha lärt känna henne, vi umgås och har det roligt tillsammans....

När tjejerna ska sova...

En sån mysig kväll hade vi

Att lita på. Mitt val.

Hellre att lita på och få ett eller flera sår än att inte lita på. Varför? Det händer att man känner sig sviken och ledsen men en dag går smärtan över och man faktiskt kan växa och utvecklas genom det. Att inte lita på innebär att man är ständigt på sin vakt, vill kontrollera och ändra andras känslor och begränsar andras frihet och möjligheter. Den ständiga osäkerheten. Sorgligt och olyckligt, både för en själv och den/de andra. Så skulle jag inte kunna tänka mig att leva. Så skulle jag inte vilja bemötas heller. Det handlar om att acceptera och respektera. Det handlar om sin självständighet och den/de andras självständighet. Det handlar inte bara om ett förtroende för någon utan det handlar mycket om självförtroende.
Jag står och vill stå fast vid det även nu. Jag är glad att jag fortfarande kan säga så. Även om det inte alltid är lika enkelt som förr.
Det är mitt val. Så vill jag leva. Så tänker jag leva. För jag bryr mig om mina nära och kära. För jag bryr mig om mig själv. En dag blir såret ett ärr. Ärret blir min stolthet. Jag kommer att ha ett stort vackert leende med mitt stolta ärr. Mitt val. Mitt liv.

Tacksam för det jag har

Hade ett samtal med en person som har känt mig väl på de senaste månaderna. Har inte träffat honom på 4v då han var på semester. Han sade att jag såg annorlunda ut i en positiv bemärkelse. Ja, trots att jag har varit nere på de senaste dagarna. Enligt honom har jag nu en strålning som syns på ansiktuttryck och kroppsställning som är mer inbjudande jämfört med tidigare då jag tydligt markerat med hela kroppen att ingen fick komma närmare mig.... Känns bra att höra det.
När han sade att jag hade alla möjligheter framför mig, sade jag faktiskt att det skulle man kunna säga till alla då jag faktiskt tyckte och trodde så. Tydligt nej fick jag. Det är inte alla som har ett socielt nätverk och dessutom kan utbygga det, vågar ta itu med något väldigt kämpigt, har ett bra jobb, kan fixa en bostad, har möjlighet att göra resor etc, vilka inte är en tur utan man faktiskt bygger upp med sin egen styrka, vilja, personlighet, kompetens och erfarenhet. Tack. Jag har egentligen känt lite obekvämt med de små lyx som jag har unnat mig på sistone. Kändes lite ytligt. Men det var nog rätt av mig ändå. Dessutom för min del var det rätt ordning. Först bearbetade jag mycket, på djupet och i alla kantar. Valde att möta istället för att blunda eller titta bort. Den tuffaste och kämpigaste perioden. Bearbetningen pågår fortfarande men nu är jag redo för att göra och unna mig med andra saker också, inte för att blunda eller glömma de jobbiga sakerna utan för att jag har kämpat och gjort allt jag har kunnat och kommer att fortsätta med det.

Det sociala nätverket. De gamla nära&kära som har gett mig all stöd. De fanns där även när jag stängde ut alla och låste in mig själv. Väntat på mig och mötte mig med all värme när jag kom ut. De nya vänner som har kommit in. När jag inte ens vågade och orkade träffa de bästa vännerna, vem trodde man att jag skulle träffa nya människor och kunna skaffa nya vänner. Min chef som ville hjälpa mig och samtidigt låtit mig vara också. Gett mig den tid jag behövde. De gamla chefer som bry sig om mig och tar sin tid för mig. De kollegor som har räckt ut sin hand eller visat sin förståelse och stödjat mig i tystnad.

Jag är tacksam för det jag har.

Minnen, banden och jag

Det finns många som har erbjudit hjälp och stöd på olika sätt, vilket jag är tacksam för. Såsom svenskar och japaner eller andra. Det finns också flera som har kommit allt närmare till mig, vilket jag är glad för. Såsom gamla och nya. Samtidigt är jag också stolt över min styrka och självständighet, både mentalt och ekonomiskt. Jag hade mått ännu sämre om jag hade behövt söka en tröst hos någon som ett desperat försök för att fylla en tom plats som har skapats. Jag hade mått ännu sämre om jag inte hade jobbet utan hade varit ekonomiskt beroende av någon. Styrkan och självständigheten har gett mig möjligheten att göra olika saker med olika människor med öppenhet utan något dåligt samvete.
Men jag blir också trött på och utsliten av att behöva vara stark och starkare hela tiden. Jag blir så ledsen för att känna mig nekad som om jag inte finns och aldrig funnits. Ännu värre är nu när jag själv börjar ifrågasätta dessa åren och kanske kanske till och med ångra mig....jag vet inte...jag vill inte ens erkänna det...jag har alltid bevarat de förflutna och minnen fint och värdesatt dem, sådan är jag...därför är jag så främmande för sådana tankar och känslor och jag känner en stor sorg för att inte kunna bevara dem.
Kanske är det en ny fas....hittills har jag velat och försökt behålla banden med även de personer som har agerat osnällt...men det krävs ju vilja och ibland ansträngning för att hålla bandet av båda hållen om det ska funka...Då jag inte är klok nog, kommer jag säkert att släpa de lösa banden för ett tag till men en dag kommer de antingen att bli utslitna och gå sönder eller att släppas ifrån mina händer....Man får nog vara klok och prioriterar att skapa nya band med dem som vill hålla.
Min blogg med alla dessa upplevelser och minne....

Om jag kunde vrida tiden tillbaks....

Kanske borde jag stänga den här bloggen...

Jag ser ju inte vad som är sanning och vad som är falsk längre. Trots allt som finns här ska vara sanning, trots bildbevis om man vill kalla det så, kanske var allt byggt på en illusion.... Minnet från mina bästa 5åren i Sverige, då jag för första gången kände mig hemma i Sverige tack vare mina nära&kära, finns här....men just för att jag trodde så och jag trodde på det, gör det så ont nu när jag nu behöver ifrågasätta det. Jag älskar er så mycket, nej naturligtvis inte alla som läser detta utan ni vet säkert vem som jag menar med 'er', och jag vill tacka för att ni har varit en del av dessa år och fortsätter att vara med framöver också.
Jag vet inte vart jag är på väg.... Både i verkligheten och internet världen. Mycket möjligt att jag bloggar upp någon bild som vanligt redan imorgon...Trots allt har jag ju det ganska bra och det säger bilderna från 2011. Jag har dessa vänner. Jag har möjligheter att prova och göra olika saker. Jag är inte beroende av någon och utnyttjar inte någon, inte bara nu även under dessa år också. Sist men inte minst är jag ärlig och kan gå med en rak rygg.
Oavsett hur det kommer att bli, ville jag lämna lite text här idag. Det är allra första inlägg med bara text....

Yes thanks, that's what girls like.

Jag är faster till den lilla sötnösen;)

Nä...inte riktig champagne denna gång...men ska bli snart, det vet jag:p

Mitt senaste rea inköp

Övervuxit koriander:-s

Showing Västrahamn to a chinese guest. He took nice pics!

Girls enjoying life:)