2013-07-09
Never forget...
Never forget 3 types of people in your life. 1. Who helped you in your difficult times. 2. Who left you in your difficult times. 3. Who put you in difficult times. En citat som jag såg nyligen. Så bra sagt, verkligen. Samtidigt vem gör det? Vem glömmar det? Tror inte man glömmer det.
Unhappy + Unhappy = Triple unhappy
Enkel matematik. Man söker inte lyckan hos någon annan. Man kompenserar inte sin olyckliga situation med någon annan. Om den andra är lycklig, påverkar man den andras lycka negativt. Gör inte det. Gör inte någon annan olycklig – det är så fruktansvärt. Sätt inte, tvinga inte, den andra i din olyckliga och negativa miljlön. Om den andra också är olycklig, ja, då ver man det väl, alltså Unhappy + Unhappy. Man är ansvarig för sin egen lycka. Det är hemskt att dra in någon annan i sin olycka.
2013-06-17
Kloka och smarta val
Att inte välja är också ett val, sade någon. Rättare sagt inte någon utan han. Då var jag tillsammans med honom. Det gällde något som han ville men inte jag. Jag tyckte att det var bra sagt av honom. För det är sant. Att inte välja är ju ändå ett val som leder till en viss konsekvens.
Sedan dess har jag varit mer aktiv i att ta val och beslut. Medvetna och aktiva val.
Innerst inne vet man oftast vad som är rätt eller fel val. Men ibland vågar man inte ta det rätta valet i rätt tid. Ju längre man skjuter upp val och beslut och låter det går med tusen bekväma ursäkter, desto större och större skadan blir. Att inte välja är också ett val. Oftast inte smart val.
Riktigt bra insikt.
Sedan dess har jag varit mer aktiv i att ta val och beslut. Medvetna och aktiva val.
Innerst inne vet man oftast vad som är rätt eller fel val. Men ibland vågar man inte ta det rätta valet i rätt tid. Ju längre man skjuter upp val och beslut och låter det går med tusen bekväma ursäkter, desto större och större skadan blir. Att inte välja är också ett val. Oftast inte smart val.
Riktigt bra insikt.
2013-06-02
Den föreskrivna senarion
Min vän har berättat för mig flera gångar. Sagt att det är bara att kolla på internet. Då hittar man hur många berättelser och artiklar som helt. Vännen visade till och med flera länkar och artiklar för mig för ett tag sedan.
Hur många fall som helt. Alltså hur desperata kvinnor i det där landet blir. De kväver giftermål. Om inte funkar, graviditet nästa. En desperat fälla. Allt för att leda till, rättare sagt, tvinga fram giftermål.
Skrämmande. Verkligen. I Sverige och i Japan hade man nog kallat det psyko.
Jag trodde ändå att det var ett billigt skämt. Men det är kanske en billig verklighet.
Att sätta/hamna i livets fälla. Det vanliga scenarion där. Den föreskrivna scenarion där. Inte klokt.
Jag trodde ändå att det var ett billigt skämt. Men det är kanske en billig verklighet.
Att sätta/hamna i livets fälla. Det vanliga scenarion där. Den föreskrivna scenarion där. Inte klokt.
2013-03-10
March 10th, 2013
Exakt för två år sedan, den 10/3 2011, rasade mitt liv rasade. Jag har blivit krossats sönder och trampats på om och om och om. Aldrig mötte en sådan brutalitet i hela mitt liv. Ja, två år har gått sedan dess. Sårets har lappats på men ärret finns och jag lever med det. Det går inte att glömma vad som hänt då det definitivt har påverkat min identitet.
Jag har gått genom olika faser. Egentligen har livet gått upp och blivit bättre hela tiden eftersom det hade nått på botten och kunde alltså inte gå ner mer. Det går inte upp lika mycket och fort nu längre men åt rätt håll går det. Sakta och ibland går ner lite men så är det ju med livet. Jag är nöjd.
När man har fått gått genom så mycket, drar man någon slags linje mellan och hanterar de två, livet före och livet efter, på två olika sätt. Som sagt tillhör denna blog mitt gamla liv och därför skriver jag mest på de saker/tankar som är på något sätt kopplat till mitt gamla liv. Jag tänker inte dela med mitt nya liv här öppet förutom att nämna att life is good and life is pretty. Inte överdrivet utan på ett mer normalt sätt. Mitt liv hade inte varit normalt så jag uppskattar denna inre ro, lugnhet och stabilitet som jag nu har tack vare på den solida och starka bas som jag lyckades bygga till slut och kan bygga vidare ovan på.
Ett hus står inte stabilt på en dålig bas. Det går inte att fuska.
Lika så med livet. Ett lyckligt liv finns ej om basen inte finns och ej byggts ordentligt.
Egentligen tror jag inte att många vågar välja att ta bort allt och bygga basen på nytt, alltså i livet. Det kostar. Det svider som tusan. Jag valde inte det själv heller utan jag tvingades. Jag sattes i situationen. Däremot valde jag att ta tag i det. Jag blundade inte, jag flydde inte. Jag var fast besluten om att bygga livet på nytt. Reset och börja om från 0. Byggde om sakta men äkta och solid. Känns jäkligt bra nu.
Jag avskyr det hela, allt som har att göra med vad som hänt på den dag för två år sedan. Det är min ärlig känsla.
Livet går vidare. Två år har gått. Hänt mycket under två åren men det är än inte färdigt behandlats och det får ta den tid som krävs och tar.
Den 10/3 2011 kvävdes jag nästan.
Ett år senare, den 10/3 2012, öppnade jag en flaska fin champagne och festade loss.
Två år senare, den 10/3 2013, tänkte jag ta det lugnt och njuter det goda livet.
Jag har gått genom olika faser. Egentligen har livet gått upp och blivit bättre hela tiden eftersom det hade nått på botten och kunde alltså inte gå ner mer. Det går inte upp lika mycket och fort nu längre men åt rätt håll går det. Sakta och ibland går ner lite men så är det ju med livet. Jag är nöjd.
När man har fått gått genom så mycket, drar man någon slags linje mellan och hanterar de två, livet före och livet efter, på två olika sätt. Som sagt tillhör denna blog mitt gamla liv och därför skriver jag mest på de saker/tankar som är på något sätt kopplat till mitt gamla liv. Jag tänker inte dela med mitt nya liv här öppet förutom att nämna att life is good and life is pretty. Inte överdrivet utan på ett mer normalt sätt. Mitt liv hade inte varit normalt så jag uppskattar denna inre ro, lugnhet och stabilitet som jag nu har tack vare på den solida och starka bas som jag lyckades bygga till slut och kan bygga vidare ovan på.
Ett hus står inte stabilt på en dålig bas. Det går inte att fuska.
Lika så med livet. Ett lyckligt liv finns ej om basen inte finns och ej byggts ordentligt.
Egentligen tror jag inte att många vågar välja att ta bort allt och bygga basen på nytt, alltså i livet. Det kostar. Det svider som tusan. Jag valde inte det själv heller utan jag tvingades. Jag sattes i situationen. Däremot valde jag att ta tag i det. Jag blundade inte, jag flydde inte. Jag var fast besluten om att bygga livet på nytt. Reset och börja om från 0. Byggde om sakta men äkta och solid. Känns jäkligt bra nu.
Jag avskyr det hela, allt som har att göra med vad som hänt på den dag för två år sedan. Det är min ärlig känsla.
Livet går vidare. Två år har gått. Hänt mycket under två åren men det är än inte färdigt behandlats och det får ta den tid som krävs och tar.
Den 10/3 2011 kvävdes jag nästan.
Ett år senare, den 10/3 2012, öppnade jag en flaska fin champagne och festade loss.
Två år senare, den 10/3 2013, tänkte jag ta det lugnt och njuter det goda livet.
2013-02-10
När jag inte kan springa.....
Nu händer det....min kropp sänder signal...ont i benen. Jag har inget annat val än att lyssna på kroppen. Knä denna gång. Tur i oturen är att det inte är det typiska löparknäproblem. Behöver vilas lite.
Jag kollade hur mycket jag har sprungit på sistone. App:en visade att jag sprang över 40km per vecka på de senaste fyra veckorna. Alldeles för mycket för mina ben som uppenbarligen inte är redo. Problemet är att jag har konditionen så jag vill och tror att jag kan springa. Konditionen utvecklas fortare än benen och musklerna, har jag fått lära mig. Det tar lång tid för benen och musklerna att byggas upp. I mitt fall har jag nu snart sprungit i 10 månader. Innan dess aldrig sprungit. (ok, det hände kanske en gång. Sprang kanske 1 månad för 7år sedan. Inget man kan räkna in...) jag har aldrig hållit på med någon idrott heller. Dvs....nästan inga muskler hade jag mina ben:-s Jag är alltså fortfarande nybörjare i löpningen. Många blir förvånade när de får reda på att jag inte ens sprungit i ett år. Min miltid är bra och jag hänger bra med distans med tanke på den korta träningen. Jag blir naturligtvis glad och det är också en av de anledningar till att jag fortsätter. Blir uppmuntrad och motiverad.
Men sedan ja....detta. Jag får inte springa så mycket helt enkelt. Kroppen är ärlig. Men frustrerad blir jag. Tålamod, tålamod, tålamod.....löpningen är tålamod. Det fick jag höra från början men nu förstår jag vad det innebär. Trodde att de handlar om att det tar tid att kunna springa fort. Det ä också säkert det.....men jag jagar inte tiden så jag brydde mig inte om det. Men nu fattar jag. Det tar lång tid att bygga upp kroppens förutsättning för löpningen. Mänsklig förutsättning.
Problemet, när jag inte kan springa, är att jag har tendens att tänka tillbaks. De gamla minnen från det gamla livet dyker upp. Jag gillar inte det. Sex åren av slöseri. Slöseri är nog inte riktigt rätt ord men jag vet inte hur jag ska kunna uttrycka det. Jag hade ju inte varit här jag nu står om dessa sex åren inte hade funnits. På det sättet kan jag inte neka åren helt och hållet. Men det är en period som jag nu ser med någon slags förakt. Falskt skulle jag vilja säga men det var det inte hellre väl då det inte var falskt för stunden. Billigt. Kanske det. Dessa år känns billigt. Då trodde man att det var något äkta och värdefullt men det var det ju inte. Om det inte var så billigt, hade man inte blivit hanterats så.
Någon som känner både mig och honom sade till mig när jag var på botten: "Det är ju bra att du slippar honom nu. Nu är det ju någon annans problem. Vill du vara med någon som kan hantera andra så hemskt och respektlöst? Vem vill det? Det är tur att du inte behöver vara med det längre. Och du vet också att det inte handlar bara det som hänt. Det är bara ett uttryck som orsakats av djupare inreproblem som han har. Nästa gång kanske inte otrohet men det kommer att uttryckas på ett eller annat sätt igen. Jag är glad för att det inte är du som drabbas av det nästa gång." Så sant. Då tyckte jag att det var lätt att säga men nu håller jag med.
Oj vad jag vill springa! Känner mig nästan föräcklad av gamla minnen. Intressant nog. Jag är bra att bevara minnen och gamla minnen fint. Jag trodde att jag kommer att göra det denna gång också. Jag gjorde det egentligen fram till våras/somras. Trots allt lyckades jag bevara minnen fint fram till dess. Men inte nu, nej. Löpning är min. Ingår i mitt nya liv. Löpning avlägsnar mig från det gamla livet. Running keeps me going. Nyligen, bara för två veckor sedan, upptäckte jag en kul grej. En kille i löpargruppen visade sig att vara bror till mannen som är gift med en tjej som är löpkompis till en löpare i Hawaii jag träffade. Haha, långt och låter komplicerad när man skriver. Hur som helst bor alla i Malmö egentligen. Jag hade bara hört talas om tjejen och mannen men ej träffats tidigare. När jag var i Hawaii i december var de också där på besök (ja, vilken slump) men tyvärr hann vi inte ses. Nu träffade jag mannens bror istället och vi springer tillsammans. What a small world. Om det inte hade varit löpning, om det inte hade varit Hawaii, hade det inte funnits denna koppling. Hade inte räckt bara med löpningen och Malmö. Fick gå och kopplas via hawaii.
Och tänk! Om jag hade flyttat till den gråa staden i 2011 som planerats, hade det varit helt osannolikt att jag springer nu. Jag var där i staden för några månader sedan pga jobbet. Den smutsiga luften tillsammans med utgångsförbud (vi japaner uppmanades att inte gå ut då antijapan rörelsen var igång och vi kunde attackeras) gjorde att jag fick springa på löpbandet på hotellgymet. Jag kände mig som en hamster. Även om det inte varit farligt att gå ut, hade jag inte velat eller kunnat springa. Luften är alldeles för smutsig. Andas avgasen rakt in. Vilken frihet det var att komma hem till Sverige. I början på veckan sprang jag i Tokyo, naturligtvis ute, luften är fin där och trevligt att springa där, sedan i mitten av veckan fick jag springa på bandet på hotellet pga den smutsiga luften och säkerheten där, och sedan i slutet av veckan kom jag hem till Malmö där jag med lättnad och frihetskänslan gick ut och sprang.
Jag kollade hur mycket jag har sprungit på sistone. App:en visade att jag sprang över 40km per vecka på de senaste fyra veckorna. Alldeles för mycket för mina ben som uppenbarligen inte är redo. Problemet är att jag har konditionen så jag vill och tror att jag kan springa. Konditionen utvecklas fortare än benen och musklerna, har jag fått lära mig. Det tar lång tid för benen och musklerna att byggas upp. I mitt fall har jag nu snart sprungit i 10 månader. Innan dess aldrig sprungit. (ok, det hände kanske en gång. Sprang kanske 1 månad för 7år sedan. Inget man kan räkna in...) jag har aldrig hållit på med någon idrott heller. Dvs....nästan inga muskler hade jag mina ben:-s Jag är alltså fortfarande nybörjare i löpningen. Många blir förvånade när de får reda på att jag inte ens sprungit i ett år. Min miltid är bra och jag hänger bra med distans med tanke på den korta träningen. Jag blir naturligtvis glad och det är också en av de anledningar till att jag fortsätter. Blir uppmuntrad och motiverad.
Men sedan ja....detta. Jag får inte springa så mycket helt enkelt. Kroppen är ärlig. Men frustrerad blir jag. Tålamod, tålamod, tålamod.....löpningen är tålamod. Det fick jag höra från början men nu förstår jag vad det innebär. Trodde att de handlar om att det tar tid att kunna springa fort. Det ä också säkert det.....men jag jagar inte tiden så jag brydde mig inte om det. Men nu fattar jag. Det tar lång tid att bygga upp kroppens förutsättning för löpningen. Mänsklig förutsättning.
Problemet, när jag inte kan springa, är att jag har tendens att tänka tillbaks. De gamla minnen från det gamla livet dyker upp. Jag gillar inte det. Sex åren av slöseri. Slöseri är nog inte riktigt rätt ord men jag vet inte hur jag ska kunna uttrycka det. Jag hade ju inte varit här jag nu står om dessa sex åren inte hade funnits. På det sättet kan jag inte neka åren helt och hållet. Men det är en period som jag nu ser med någon slags förakt. Falskt skulle jag vilja säga men det var det inte hellre väl då det inte var falskt för stunden. Billigt. Kanske det. Dessa år känns billigt. Då trodde man att det var något äkta och värdefullt men det var det ju inte. Om det inte var så billigt, hade man inte blivit hanterats så.
Någon som känner både mig och honom sade till mig när jag var på botten: "Det är ju bra att du slippar honom nu. Nu är det ju någon annans problem. Vill du vara med någon som kan hantera andra så hemskt och respektlöst? Vem vill det? Det är tur att du inte behöver vara med det längre. Och du vet också att det inte handlar bara det som hänt. Det är bara ett uttryck som orsakats av djupare inreproblem som han har. Nästa gång kanske inte otrohet men det kommer att uttryckas på ett eller annat sätt igen. Jag är glad för att det inte är du som drabbas av det nästa gång." Så sant. Då tyckte jag att det var lätt att säga men nu håller jag med.
Oj vad jag vill springa! Känner mig nästan föräcklad av gamla minnen. Intressant nog. Jag är bra att bevara minnen och gamla minnen fint. Jag trodde att jag kommer att göra det denna gång också. Jag gjorde det egentligen fram till våras/somras. Trots allt lyckades jag bevara minnen fint fram till dess. Men inte nu, nej. Löpning är min. Ingår i mitt nya liv. Löpning avlägsnar mig från det gamla livet. Running keeps me going. Nyligen, bara för två veckor sedan, upptäckte jag en kul grej. En kille i löpargruppen visade sig att vara bror till mannen som är gift med en tjej som är löpkompis till en löpare i Hawaii jag träffade. Haha, långt och låter komplicerad när man skriver. Hur som helst bor alla i Malmö egentligen. Jag hade bara hört talas om tjejen och mannen men ej träffats tidigare. När jag var i Hawaii i december var de också där på besök (ja, vilken slump) men tyvärr hann vi inte ses. Nu träffade jag mannens bror istället och vi springer tillsammans. What a small world. Om det inte hade varit löpning, om det inte hade varit Hawaii, hade det inte funnits denna koppling. Hade inte räckt bara med löpningen och Malmö. Fick gå och kopplas via hawaii.
Och tänk! Om jag hade flyttat till den gråa staden i 2011 som planerats, hade det varit helt osannolikt att jag springer nu. Jag var där i staden för några månader sedan pga jobbet. Den smutsiga luften tillsammans med utgångsförbud (vi japaner uppmanades att inte gå ut då antijapan rörelsen var igång och vi kunde attackeras) gjorde att jag fick springa på löpbandet på hotellgymet. Jag kände mig som en hamster. Även om det inte varit farligt att gå ut, hade jag inte velat eller kunnat springa. Luften är alldeles för smutsig. Andas avgasen rakt in. Vilken frihet det var att komma hem till Sverige. I början på veckan sprang jag i Tokyo, naturligtvis ute, luften är fin där och trevligt att springa där, sedan i mitten av veckan fick jag springa på bandet på hotellet pga den smutsiga luften och säkerheten där, och sedan i slutet av veckan kom jag hem till Malmö där jag med lättnad och frihetskänslan gick ut och sprang.
Posttraumatiskt stressyndrom
Det var någon som undrade vad det var....det fick mig tänka vad det var för mig.
Det som slog mig först när jag diagnosticerades var människor som har upplevt krig. Grymheten och de spräckande upplevelser i kriget blir trauma. Hur det uttrycks, dvs symptom, kan variera.
Så här blev jag. När jag fick veta och möta all lögn och svek, rasade livet sönder, så kände jag. Det uttrycktes både fysiskt och mentalt. Att andas blev en ansträngning. Hjärtat slog fort. Till slut kände jag smärtan i hjärtat också, alltså fysiskt. Att kunna äta eller sova, så klart. Minns också känslan när man vaknar på mormonerna. Sömnproblem fick jag men det är inte så att jag inte sov alls, ja, jag sov också. Hur som helst, när jag vaknade fick jag ont i hjärtat. Det var som om man vaknar till den grymma verkligheten. Jag tror det berodde på att pulsen ökade kraftigt och plötsligt när jag vaknade medan det var ändå lugnare när jag sov. Jag fick flashback också. Det skedde till exempel när jag hörde språket som pratades i den gråa staden. (Himlen är faktiskt grå och luften och byggnaderna där är gråa där. Men jag lämnade staden tre gångar med tårar och sorg...varje gång tittade jag på himlen och den var grå. Således, den gråa staden). Jag kunde inte träffa och samtala med människor. Jag blev rädd för människorna som jag kände. Jag började undvika folk. När jag såg någon som jag kände på busshållsplatsen, gömde jag mig någonstans och väntade på nästa buss. Jag kunde inte samtala med kollegorna. Undvek dem till största mån. Jag såg ut som en zombi på jobbet....en del började fråga mig hur det stod till...Jag lyckades att träffa enstaka vänner men bara en åt gången. Det gick inte att träffa mer än en helt enkelt. Mitt hjärta och kropp orkade inte med. Efter två veckor sade kroppen ifrån sig eller jag insåg allvaret. Terapeuten skickade mig läkaren sjukskrev mig. Det var då jag fick diagnosen. Det hemskaste med denna är att det kan leda till en självmord. Jag sade till dem att jag inte tänkte ta livet av mig. Men både terapeuten och läkaren tog det med största allvar och fick mig lova: jag skulle kontakta dem genast om det skulle finnas minsta tecken på självmordtanke. Jag lovade. Samtidigt trodde jag inte att jag skulle få det. Livet var hemskt och jag mådde riktigt dåligt men jag kunde inte dö. Inte för att jag ville leva utan för att jag tänkte på min familj. Om jag skulle dö, kommer det orsaka en enorm sorg och smärta hos dem. Jag kan inte utsätta dem för det. Jag lever för min familj skull. Det var så jag tänkte och det var denna tanke jag var fast vid oavsett hur det låter.
Ingen behöver inte gå genom detta och jag vill absolut inte gå genom det igen. Men om jag måste välja, väljer jag hellre gå genom detta än att utsätta någon för detta med risken för självmord.
Det som slog mig först när jag diagnosticerades var människor som har upplevt krig. Grymheten och de spräckande upplevelser i kriget blir trauma. Hur det uttrycks, dvs symptom, kan variera.
Så här blev jag. När jag fick veta och möta all lögn och svek, rasade livet sönder, så kände jag. Det uttrycktes både fysiskt och mentalt. Att andas blev en ansträngning. Hjärtat slog fort. Till slut kände jag smärtan i hjärtat också, alltså fysiskt. Att kunna äta eller sova, så klart. Minns också känslan när man vaknar på mormonerna. Sömnproblem fick jag men det är inte så att jag inte sov alls, ja, jag sov också. Hur som helst, när jag vaknade fick jag ont i hjärtat. Det var som om man vaknar till den grymma verkligheten. Jag tror det berodde på att pulsen ökade kraftigt och plötsligt när jag vaknade medan det var ändå lugnare när jag sov. Jag fick flashback också. Det skedde till exempel när jag hörde språket som pratades i den gråa staden. (Himlen är faktiskt grå och luften och byggnaderna där är gråa där. Men jag lämnade staden tre gångar med tårar och sorg...varje gång tittade jag på himlen och den var grå. Således, den gråa staden). Jag kunde inte träffa och samtala med människor. Jag blev rädd för människorna som jag kände. Jag började undvika folk. När jag såg någon som jag kände på busshållsplatsen, gömde jag mig någonstans och väntade på nästa buss. Jag kunde inte samtala med kollegorna. Undvek dem till största mån. Jag såg ut som en zombi på jobbet....en del började fråga mig hur det stod till...Jag lyckades att träffa enstaka vänner men bara en åt gången. Det gick inte att träffa mer än en helt enkelt. Mitt hjärta och kropp orkade inte med. Efter två veckor sade kroppen ifrån sig eller jag insåg allvaret. Terapeuten skickade mig läkaren sjukskrev mig. Det var då jag fick diagnosen. Det hemskaste med denna är att det kan leda till en självmord. Jag sade till dem att jag inte tänkte ta livet av mig. Men både terapeuten och läkaren tog det med största allvar och fick mig lova: jag skulle kontakta dem genast om det skulle finnas minsta tecken på självmordtanke. Jag lovade. Samtidigt trodde jag inte att jag skulle få det. Livet var hemskt och jag mådde riktigt dåligt men jag kunde inte dö. Inte för att jag ville leva utan för att jag tänkte på min familj. Om jag skulle dö, kommer det orsaka en enorm sorg och smärta hos dem. Jag kan inte utsätta dem för det. Jag lever för min familj skull. Det var så jag tänkte och det var denna tanke jag var fast vid oavsett hur det låter.
Ingen behöver inte gå genom detta och jag vill absolut inte gå genom det igen. Men om jag måste välja, väljer jag hellre gå genom detta än att utsätta någon för detta med risken för självmord.
2013-02-02
Så är jag hemma. Därför är jag hemma.
Som jag skrev tidigare trivs jag att vara hemma. Jag vill vara hemma. Nu när jag kommit hem från den underbara resan till Hawaii och japan, tänkte jag stanna hemma i ett tag. Jag har nyss tackat nej till parisresan. Jag ville inte helt enkelt. För jag vill vara hemma.
Flera av mina vänner har sagt att det är ett gott tecken. Det tycker jag också. Det betyder att jag mår bra. Jag har inre ro. Jag har bytt resor, vin och champagne mot löpning och te. Så säger jag på skoj. Så känner jag nästan. Jag jobbar. Som sagt trivs jag med mitt jobb. Jag jobbar inte galet mycket längre. Jag springer 3-4 gånger i veckan varav 1-2 gångar tillsammans med andra. Jag går på yogaklass 1-2 gånger i veckan. Träffar vänner 1-2 i veckan. Sällan ute utan vi bjuder varandra på mat + vin hemma (visst dricker jag vin fortfarande:) På helgarna tar jag gärna lugnt. Lagar gärna mat även bara till mig själv, avkopplande. Har ett litet projekt som jag sysslar med just nu och några veckor framåt. Ett projekt som är både kul och avkopplande. Det gör jag ibland på kvällarna men söndag eftermiddag är det perfekta tillfället då jag är trött men nöjd efter att ha sprungit en långrunda tillsammans med några andra under förmiddagen. Te? Just det. Det har varit så kallt ute. När man har sprungit i minus grader och kommit hem, njuter man verkligen en varm dusch. Jag fryser inte när jag är ute och springer men mitt i duschen börjar jag känna att min kropp faktiskt har varit utsatt för kylan…. och jag vill inte komma ut från duschen utan det brukar bli en lång skön varm dusch. Efter duschen vill jag varma kroppen inifrån med ett varmt te. Blir så mysigt med en varm vetekudde och långa tjocka varma strumpor också. Så ser mina dagar ut just nu.
Kanske låter det inte så där spännande men jag finner och känner glädje och tillfredssällelse i detta liv.
Så är jag hemma. Därför är jag hemma. Jag har ju det bra hemma i Malmö. Inte rastlöst inte rotlöst.
Snart sker en del förändringar i mitt liv. Men jag bygger bara på denna bas, den stabila bas som jag byggt upp i mitt hem Malmö. Resor? Jag kommer att resa fortfarande. Jag vill gärna resa då och då… men mina resor kanske tar till en annan riktning.
Flera av mina vänner har sagt att det är ett gott tecken. Det tycker jag också. Det betyder att jag mår bra. Jag har inre ro. Jag har bytt resor, vin och champagne mot löpning och te. Så säger jag på skoj. Så känner jag nästan. Jag jobbar. Som sagt trivs jag med mitt jobb. Jag jobbar inte galet mycket längre. Jag springer 3-4 gånger i veckan varav 1-2 gångar tillsammans med andra. Jag går på yogaklass 1-2 gånger i veckan. Träffar vänner 1-2 i veckan. Sällan ute utan vi bjuder varandra på mat + vin hemma (visst dricker jag vin fortfarande:) På helgarna tar jag gärna lugnt. Lagar gärna mat även bara till mig själv, avkopplande. Har ett litet projekt som jag sysslar med just nu och några veckor framåt. Ett projekt som är både kul och avkopplande. Det gör jag ibland på kvällarna men söndag eftermiddag är det perfekta tillfället då jag är trött men nöjd efter att ha sprungit en långrunda tillsammans med några andra under förmiddagen. Te? Just det. Det har varit så kallt ute. När man har sprungit i minus grader och kommit hem, njuter man verkligen en varm dusch. Jag fryser inte när jag är ute och springer men mitt i duschen börjar jag känna att min kropp faktiskt har varit utsatt för kylan…. och jag vill inte komma ut från duschen utan det brukar bli en lång skön varm dusch. Efter duschen vill jag varma kroppen inifrån med ett varmt te. Blir så mysigt med en varm vetekudde och långa tjocka varma strumpor också. Så ser mina dagar ut just nu.
Kanske låter det inte så där spännande men jag finner och känner glädje och tillfredssällelse i detta liv.
Så är jag hemma. Därför är jag hemma. Jag har ju det bra hemma i Malmö. Inte rastlöst inte rotlöst.
Snart sker en del förändringar i mitt liv. Men jag bygger bara på denna bas, den stabila bas som jag byggt upp i mitt hem Malmö. Resor? Jag kommer att resa fortfarande. Jag vill gärna resa då och då… men mina resor kanske tar till en annan riktning.
Att ersätta. Att bli ersätt.
Jag tänker på det då och då. Inte så att jag grubblar över det men det dyker upp i huvudet då och då. Jag har blivit ersatt i olika avseende i samband med separationen. Jag fick möta, går genom och hantera otroheten som följdes med massor lögnen. Inte nog med det. Det har funnits okänsliga ord från andra håll också. Det gjorde ont, mer än ont. Det handlar inte bara om förhållandet utan livet omkring också. Mitt liv nu ser helt annorlunda ut. Vissa människor har försvunnit, nya vänner har kommit in. Att bli ersatt är inget roligt. Att bli ersatt som partner och/eller som vän. Framförallt när man själv inte är den som var otrogen, ljög och orsakat en otrolig smärta hos en annan. Men livet är bara så ibland. Sedan inser man också att man inte var mer än de olika rollarna i olika sammanhang. Till exempel betydde jag inte mer än en partner, rollen, som kunde ersättas med en annan substitut. En ny substitut till rollen hittas så slängas man. Då är man verkligen inte mer än en roll. I vänskapen kanske inte just i denna ordning, inte på samma sätt. Samtidigt inser jag ändå att jag inte betydde mer än en väns partner, alltså inte en vän själv. Så, nej, det är inte roigt att bli ersatt. Men det är kanske mer synd om den som ersätta och fylla ut rollplatsen. Jag är ju i alla fall borta ur spelet. Det var faktiskt en väns berättelse som fick mig tänka så. Hennes före detta partner var otrogen. Han ersatte alltså henne med en ny. MEN, går man tillbaks ti tiden… när hon träffade killen, var han tydligen tillsammans med en tjej. Han gjorde slut med tjejen och de började förhållandet. Då sade tydligen hennes (min väns) mamma till henne, men hur vet du att han inte gör samma sak mot dig? Mamman hade rätt alltså….. Min vän trädde in i rollen och trädde ut från rollen. Ersatte och blivit ersatt. Han var bara en sådan. Till slut bort från spelet. Hon är faktiskt i ett lyckligt förhållande nu. Glad för henne.
Jag är lycklig i mitt nuvarande liv i den nya omgivningen. Visst går upp och ner ibland men jag har det bra.
Jag är lycklig i mitt nuvarande liv i den nya omgivningen. Visst går upp och ner ibland men jag har det bra.
2012-12-30
Tiden löser ej
Jag är trött på denna inställning. Så funkar det inte. Visst, med tiden lindras smärtan och det försvinner så småningom. Det gör inte ont för mig längre. Det gör inte ont längre därför att jag har bearbetat på det aktivt utöver att tiden har gått. Jag mår bra och jag är faktiskt lycklig. Lyckan kommer nog också från den styrka jag har byggt upp allt efter detta. Men tiden har inte löst själva saken. Jag ser inte saken löst och glömd. Jag minns det mer än väl. Däremot har känslorna mot det ändrats. Från förtvivlan och sorg till… hmm hur ska man säga ….i ärlighets namn ser jag nog ner på det hela. Jag kände mig som en förlorare då men nu känner jag mig som en vinnare.
En av de sakerna som han hade sagt minns jag väl. En hänsynslöst kommentar enligt mig. En månad hade gått efter att otrohet och lögn hade avslöjats och vi hade en allvarlig diskussion då. Han sade, ska jag behöva straffas för detta hur länge som helst? 1. Hur kan man säga så bara en månad efter? 2. Tror denna person att tiden löser det utan att göra någonting åt alls?
Jag tror faktiskt att många ser otrohet som ett mindre problem än hur det verkligen är. Otroheten är alldeles för vanlig i samhället, sorgligt nog. Många fattar nog inte vilken smärta det verkligen orsakar och hur mycket det kan drabba den som blivit sviken. Det är något jag började inse först under detta år utifrån omgivningens agerande. Jag kan inte skylla på dem som inte fattar. Jag var själv en av dem. Jag fattade inte förrän jag själv drabbades. Som tur är finns det professionell hjälp. Som jag skrev tidigare blev jag tvungen att söka läkare till slut och fick diagnosen Posttraumatiskt Stressyndrom. Jag skämdes för att jag fick söka till psykolog och läkare ”bara” pga otroheten och svek men både läkaren och psykologen tog det hela allvarligt. Båda använde ordet ”livskris” och försäkrade att det absolut inte var kostigt med hur jag mådde.
Ta inte otrohet&svek för lätt. Både på kortsikt och på längre sikt. Om du har en vän som drabbats av det, ta väl hand om henne/honom på längre sikt också. Han/hon lider kanske inte längre men går bara genom olika faser och känslorna. Han/hon tänker på det fortfarande mer än du tror.
En av de sakerna som han hade sagt minns jag väl. En hänsynslöst kommentar enligt mig. En månad hade gått efter att otrohet och lögn hade avslöjats och vi hade en allvarlig diskussion då. Han sade, ska jag behöva straffas för detta hur länge som helst? 1. Hur kan man säga så bara en månad efter? 2. Tror denna person att tiden löser det utan att göra någonting åt alls?
Jag tror faktiskt att många ser otrohet som ett mindre problem än hur det verkligen är. Otroheten är alldeles för vanlig i samhället, sorgligt nog. Många fattar nog inte vilken smärta det verkligen orsakar och hur mycket det kan drabba den som blivit sviken. Det är något jag började inse först under detta år utifrån omgivningens agerande. Jag kan inte skylla på dem som inte fattar. Jag var själv en av dem. Jag fattade inte förrän jag själv drabbades. Som tur är finns det professionell hjälp. Som jag skrev tidigare blev jag tvungen att söka läkare till slut och fick diagnosen Posttraumatiskt Stressyndrom. Jag skämdes för att jag fick söka till psykolog och läkare ”bara” pga otroheten och svek men både läkaren och psykologen tog det hela allvarligt. Båda använde ordet ”livskris” och försäkrade att det absolut inte var kostigt med hur jag mådde.
Ta inte otrohet&svek för lätt. Både på kortsikt och på längre sikt. Om du har en vän som drabbats av det, ta väl hand om henne/honom på längre sikt också. Han/hon lider kanske inte längre men går bara genom olika faser och känslorna. Han/hon tänker på det fortfarande mer än du tror.
2012-12-28
Semester, äntligen!
Det var såååå länge sedan jag hade en riktig semester, känns det som… Well, jag borde nog inte säga så eftersom jag har gjort en hel del resor på de senaste åren. Otaliga långweekend resor i Europa, hemresor till Japan och alldeles för många resor till Beijing… Men hur länge sedan var det att jag tog mer än 1v semester till någon annanstans än till Japan eller Beijing? Länge sedan.
Semestern i 2010 fick anpassas till någon annan både tidsmässigt och resmålmässigt. Under 2011 var jag inte riktigt i en skick för semester.
2012. Gjorde många långweekend resor. 1v i Kroatien i tidig sommar också. Underbar avkoppling i en hel vecka. Reste med en ny vän som har blivit en av mina nära vänner. Sedan drygt 2v i Hawaii som jag nyss lämnat för Japan. Hawaii är en av de vanligaste resmål bland japanerna men jag hade aldrig varit där. Min första Hawaii. Wow, vilken upplevelse! Jag är lyckligt lottad. Fick se och uppleva så mycket mer än en vanlig turist skulle få. Sprang en del också. Fick chansen att springa med flera lokala löpare. Flera hiking som gav mig chansen att uppleva den vackra naturen där. Flera potluck träff där man njuter både maten och sällskapet i en avslappnande miljö. Dök och såg många sköldpaddar på nära håll och en av dem simmade rakt emot oss, så häftigt. Etc etc etc och så mycket mer! Och under vistelsen i Hawaii kom en överraskning nyhet bara så här plötsligt.
Det blir bättre. Bara bättre och bättre. Min kompis hade rätt. När jag grät grät grät och kunde knappt andas snart för 2 år sedan, sade hon till mig: ”Det blir bättre. Jag vet att du inte kan tänka så just nu men jag vet att det blir bättre. Tro på mig.” Ja, hon hade rätt. Hon gick själv genom en liknande situation som jag. Jag var med henne när hon var på botten. Hon visste vad jag höll på att gå genom och sade så till mig då.
Jag ser fram emot framtiden. 2013 blir bra för mig.
Semestern i 2010 fick anpassas till någon annan både tidsmässigt och resmålmässigt. Under 2011 var jag inte riktigt i en skick för semester.
2012. Gjorde många långweekend resor. 1v i Kroatien i tidig sommar också. Underbar avkoppling i en hel vecka. Reste med en ny vän som har blivit en av mina nära vänner. Sedan drygt 2v i Hawaii som jag nyss lämnat för Japan. Hawaii är en av de vanligaste resmål bland japanerna men jag hade aldrig varit där. Min första Hawaii. Wow, vilken upplevelse! Jag är lyckligt lottad. Fick se och uppleva så mycket mer än en vanlig turist skulle få. Sprang en del också. Fick chansen att springa med flera lokala löpare. Flera hiking som gav mig chansen att uppleva den vackra naturen där. Flera potluck träff där man njuter både maten och sällskapet i en avslappnande miljö. Dök och såg många sköldpaddar på nära håll och en av dem simmade rakt emot oss, så häftigt. Etc etc etc och så mycket mer! Och under vistelsen i Hawaii kom en överraskning nyhet bara så här plötsligt.
Det blir bättre. Bara bättre och bättre. Min kompis hade rätt. När jag grät grät grät och kunde knappt andas snart för 2 år sedan, sade hon till mig: ”Det blir bättre. Jag vet att du inte kan tänka så just nu men jag vet att det blir bättre. Tro på mig.” Ja, hon hade rätt. Hon gick själv genom en liknande situation som jag. Jag var med henne när hon var på botten. Hon visste vad jag höll på att gå genom och sade så till mig då.
Jag ser fram emot framtiden. 2013 blir bra för mig.
2012-12-03
Sex and the City
Jag såg Sex and the City filmen i fredags för tredje gången. Råkade se det då det gick på TV. Väldigt intressant faktiskt.
Första gången tyckte jag att det var ja, så allmänt kul. Jag var i ett relationsförhållande.
Andra gången var det när jag fortfarande var sårad. Inte djupast ner på botten. Då kunde jag inte se en sådan film. Några månader efter kanske. Jag minns väl två saker. Steve sade att han var ledsen, till och med många gångar, för att han var otrogen. Han var otrogen med en kvinna som han inte har någon känsla för alls. Känner jag igen det? JA. Det var så jag fick förklarad också. Låg med någon som han inte alls var intresserad. Steve sade han var ledsen. Han sade åtminstone det. Nu Carrie. Hon sade att hon hade knappt gråtit. Hon undrade om hon någonsin skulle kunna skratta. Jag grät sönder och jag undrade då också när jag kommer att skratta. Jag vet inte när jag kunde skratta men jag kom ihåg att det tog 5 månader att kunna svara ”bra” när någon frågade hur det var med mig.
Tredje gången. Nu i fredags. Kul. Jag njöt filmen mest denna gång. Jag tänkte på mina tjejkompisar. Hur de har ställt upp för mig. Hur vi har druckit champagne. Vilka resor vi har gjort. Hur vi har njutit god mat. Vilka shopping vi har gjort. Visst är vårt liv inte lika gourgeous. Vi shoppar mycket på rea eller outlet. Men vi är starka självständiga tjejer som har råd med de saker som vi vill. Vi är vänner som bryr sig om varandra och ställer upp för varandra.
Nyligen hade jag ett samtal med min vän. Nu pratar jag faktiskt om en killkopmis. Vi diskuterade om hur viktigt det är att man är självständig och är lycklig själv innan man inleder en relation. Det är sorligt att man söker partner för att man känner sig ensam och vill fylla ut tomheten. Jag har nog skrivit om det tidigare också. Det skapar bara ohälsosamma beroenden. Jag har sett tjejer som inte kan/vill låta sin partner resa utan henne. Och/eller kan/vill inte låta sin partner umgås med en tjejkompis utan henne. Finns kulturell skillnad, ja. Individuellt också, ja. Men jag pratar nu om i Sverige eller i Japan. I dessa kulturer anses det ohälsosamt. Förekommer ja men ohälsosamt förhållande.
Mina tjejkompisar är inte sådana. De har bättre självförtroende. Vissa har partner, andra är singel. Finns dock ett gemensamt. De har respekt både för sin partner och sina vänner. De litar på sin partner. De litar på sina vänner. De utstrålar på helt annat sätt. Gorgeous!
Första gången tyckte jag att det var ja, så allmänt kul. Jag var i ett relationsförhållande.
Andra gången var det när jag fortfarande var sårad. Inte djupast ner på botten. Då kunde jag inte se en sådan film. Några månader efter kanske. Jag minns väl två saker. Steve sade att han var ledsen, till och med många gångar, för att han var otrogen. Han var otrogen med en kvinna som han inte har någon känsla för alls. Känner jag igen det? JA. Det var så jag fick förklarad också. Låg med någon som han inte alls var intresserad. Steve sade han var ledsen. Han sade åtminstone det. Nu Carrie. Hon sade att hon hade knappt gråtit. Hon undrade om hon någonsin skulle kunna skratta. Jag grät sönder och jag undrade då också när jag kommer att skratta. Jag vet inte när jag kunde skratta men jag kom ihåg att det tog 5 månader att kunna svara ”bra” när någon frågade hur det var med mig.
Tredje gången. Nu i fredags. Kul. Jag njöt filmen mest denna gång. Jag tänkte på mina tjejkompisar. Hur de har ställt upp för mig. Hur vi har druckit champagne. Vilka resor vi har gjort. Hur vi har njutit god mat. Vilka shopping vi har gjort. Visst är vårt liv inte lika gourgeous. Vi shoppar mycket på rea eller outlet. Men vi är starka självständiga tjejer som har råd med de saker som vi vill. Vi är vänner som bryr sig om varandra och ställer upp för varandra.
Nyligen hade jag ett samtal med min vän. Nu pratar jag faktiskt om en killkopmis. Vi diskuterade om hur viktigt det är att man är självständig och är lycklig själv innan man inleder en relation. Det är sorligt att man söker partner för att man känner sig ensam och vill fylla ut tomheten. Jag har nog skrivit om det tidigare också. Det skapar bara ohälsosamma beroenden. Jag har sett tjejer som inte kan/vill låta sin partner resa utan henne. Och/eller kan/vill inte låta sin partner umgås med en tjejkompis utan henne. Finns kulturell skillnad, ja. Individuellt också, ja. Men jag pratar nu om i Sverige eller i Japan. I dessa kulturer anses det ohälsosamt. Förekommer ja men ohälsosamt förhållande.
Mina tjejkompisar är inte sådana. De har bättre självförtroende. Vissa har partner, andra är singel. Finns dock ett gemensamt. De har respekt både för sin partner och sina vänner. De litar på sin partner. De litar på sina vänner. De utstrålar på helt annat sätt. Gorgeous!
2012-12-02
Sprang i min park. Ska springa i min stad. Genom årstiderna.
My park. Min löpning startade här i april i år. Sprang runt sprang genom parken. Genom årstiderna.
Jag fortsätter med min löpning. Tänkte utforska mer mitt Malmö med mina löpben nästa år. Ska springa mer olika ställe på min älskade stad.
2012-11-28
Ett förtydligande: Jobb
Jag tänkte förtydliga en sak. Efter det föregående inlägget.
Jobb. Nej nej nej, jag har inte blivit kickad. Jag har mitt jobb kvar och jag trivs med det. För bara några veckor sedan fick jag feedback från min chef: ”Du har verkligen imponerat mig. Du har varit bäst performance i teamet.”
Det gjorde mig glad. Visst har jag känt att jag har levererat en del. Jag ser förändringen som är på g efter att jag har kommit in. Mer fokus har börjat läggas på det jag har satt igång och driver.
Jag bytte mitt jobb i våras.
Inte pga att jag inte trivdes med mitt arbete. Jag bytte det av ett privat själv. Min förra org försökte behålla mig, frågat vad jag ville göra eller intresserad av att göra i deras org så att de kunde titta på andra möjligheter där. Tyvärr skulle ingen ny position eller uppgift kunna ändra mig. Orsaken till att jag lämnade jobbet låg på helt annan nivå. Varken min före detta chef eller hans chef fick veta den riktiga orsaken. Mitt val. De fick aldrig veta och vet fortfarande inte.
Jag bytte jobb trots att jag trivdes med själva jobbet, cheferna och kollegorna.
Jag trivs med mitt nya jobb, mina nya chefer och kollegorna också. Jag hade inte blivit kickad även om jag hade stannat i det gamla jobbet, det är jag säkert på.
För ca två månader sedan blev jag kontaktad för ett eventuellt nytt jobb. Lät intressant men jag tackade nej. Av enkel anledning. Jag kände inte att jag har gjort allt jag kunde och kan och vill i mitt nuvarande jobb. Jag har mer att ge här. Jag är inte redo för att lämna det ännu. Känns halvgjort annars. Detta förklarade jag öppet och ärligt.
Med detta sagt vet jag inte vad som kommer att ske framöver.
Ingen sitter säkert någonstans. Men just nu har jag ett jobb som jag trivs och jag är glad för det.
Får se vad som kan hända framöver men jag är inte särskild bekymrad.
Om jag skulle bli kickad, får jag leta nya möjligheter och jag tror att möjligheterna finns.
Running, new life……and karma
Nu på den senaste månaden har jag haft en del funderingar, över livet.
Det stärktes ännu mer nu när jag fick problem med min fot, vilket gjorde att jag inte fick springa. Det kunde ha varit 6-8 veckors avbrott men som tur var, var det inte den skada som kunde ha varit.
Låter kanske löjligt men jag grät. Jag blev ledsen, mycket ledsen, när jag fick veta att jag kanske inte kunde springa i ett tag.
Massor tankar gick runt i huvudet, tänkte…. jag är ju inte elitidrottare…. min löpning är ju bara min hobby…. ändå blev så frustrerad och ledsen.
Jag började springa i april. Innan dess i princip inget. Jag hatade löpning. Fattade inte riktigt folk som sprang…. Det är ju så tråkigt och bara så jobbigt…
Ja började springa av den enkla anledningen. Jag hade anmält mig för malmömilen som skulle ske i juni. Lite på skoj. Då är det väl bra att springa lite innan. Hade inga löpskor, inga löpkläder, inget. Fick börja där, alltså, skaffar dessa bassaker. När en kompis tipsade mig om rea på stadium, stack jag dit och köpte skor, tights och t-shirt. Allt från Nike allt på rea…. men jag behövde bara något.
Jag tänkte sluta med löpningen efter malmömilen. Det var planen. Jag var inte så intresserad med löpningen.
Men jag fortsatte…. Tänkte, ja, jag kan väl fortsätta lite, tills sommaren var över.
Nu har hösten gått och vi befinner oss i vinter.
En skada i min fot. Det är faktiskt inte första gången jag inte kan springa. I somras kunde jag inte springa på en månad pga en skada. Då var det värre. Men mådde jag dåligt? Faktiskt nej. Jag slapp ju springa… skadan var en bra ursäkt för att slippa springa. Var skönt att inte springa i ett tag.
Nu denna gång blev jag ledsen när jag insåg skadan. Väldigt ledsen. Och grät som sagt.
Jag kände så här. Ta inte löpningen ifrån mig!
Det var då jag insåg vad löpningen har betytt för mig. Löpning är inte bara löpning utan min löpning var en stor del av mitt nya liv. Mitt nya liv som absolut inte har något att göra med mitt gamla liv. Det är min, helt min. Absolut ingen koppling till mitt gamla liv. Löpning påminner inte om något gammalt, det förflutna, utan bara det nya, bara framåt.
Förra året kröp jag uppåt från botten. Sakta men säkert men äntligen kom jag upp till ytan och äntligen fick jag andas. Det var tufft. Men jag lyckades. Vid sidan av mig fanns de vänner som ställde upp. Både de gamla och de nya.
I år sprang jag framåt. Mest på min egen hand. Det har funnit en del tårar i detta år också. Vid sidan av mig fanns en del vänner som ställde upp. Inte lika många. Annars gick jag ut och springa för att inte slösa min tid och energi för något som inte är värt.
Jag har insett. Det är så härligt att ha något som inte är alls involverar vänner eller andra människor.
Löpningen har tagit mig framåt. Tur att jag började springa i våras. Bara några veckor efter att jag hade börjat springa, inträffade något. Med löpning har jag lyckats att ta mig genom och framåt. Jag har också vänt mig till en del vänner…. pratat ut och gråtit hos.
Mitt syn på vänskap har ändrats också. Jag har inte kommit fram till var jag står riktigt och exakt vad jag tycker men det har ändrats och under förändringen. Jag har ägnat mig till löpningen istället. Ägnat mer tid åt något som jag kan göra själv. Med detta sagt är jag inte den som sitter hemma ensam ofta utan jag har umgicks med vännerna, har haft kul med dem, rest med dem etc….i år också. Men nu trivs jag med att vara själv, gör saker och ting själv ensam också. Ja, jag har rest en del i år också men jag är inte lika ressugen längre. Jag trivs hemma, att vara hemma och älskar att vara på hemmaplan i min stad Malmö. Jag springer gärna i Malmö. I min park. Längst min strand.
Löpningen har ökat min hemtrivsel också.
Med löpning har jag sprungit en bit in i det nya livet.
Jag står inför valet. Eller valen. Jag kommer säkert att träffa på svårigheter och uppleva tårar framöver också. Men jag älskar mitt liv, mitt nya liv. Jag har tagit och tar med bara de saker som är värda att för att tas med mig från det gamla till det nya livet .
Stannar eller går. Att stanna i det ljummiga vattnet är nog det vanliga …. jag har också erfarenhet av det…. men det är så fegt och men det kallar också till slut. Att fly är också ett alternativ men det fegaste alternativet …det är det sista jag hade kunnat välja. För det funkar inte i längden. Det slår tillbaks. Karma. Jag brukar inte snacka om karma etc men det har varit flera i närhen som tagit upp ordet karma nyligen. Att karma har börjat slå. Att låta karma ta hand om det… I see, kanske det….
Men jag har gått. Ja, jag springer ju till och med!
2012-08-13
The truth is...
Jag har nu bestämt mig för att berätta sanningen här. Sanningen som jag har låtit bli berätta/skriva riktigt…. indikationen har funnits men aldrig skrivits så öppet så här.
Men nu har det kommit till denna punkt. Står inte ut att gömma sanningen.
Jag har låtit många tro något annat genom att inte berätta.
Varför gjorde jag så? Det var för att jag inte prioriterade mig själv.
Jag har mått dåligt av att inte kunna berätta sanningen och låta tro andra något annat. Ja, faktiskt mått dåligt av det och det är bara dumt egentligen.
Som jag nämnde tidigare, funkar skrivandet någon slags terapi för mig. Naturligtvis kan jag inte skriva detta på FB. Därför väljer jag skriva detta här. Jag har inte uppdaterat denna blogg hur länge som helst. Mitt frånvarande har gjort att folk som brukade kolla in denna blogg har nog inte varit inne här på ett tag. Därför känns det kanske lite lättare och enklare för att skriva ner detta här nu.
Om någon av dem som känner mig råkar ändå se detta inlägg, ja, detta var sanningen. Det var det som har sparkat ner mig till botten och jag har fått gå genom och kämpa vidare. Det var därför jag led av smärtan och mådde så dåligt.
För dem som inte känner mig, kan det läsas bara som en sann berättelse som en person har gått igenom.
Nu sätter jag alltså en punkt. Har sett/läst många bloggar med liknande inlägg så jag skäms inte ta upp sannigen här nu.
Vet inte om jag börjar blogga igen. Kanske.
Alltså japp. Jag har blivit sviken. Otrohet, svek, följt med massor massor massor lögn.
Vi blev särbo från sambo i aug 2010. Han flyttade till ett annat land med 2 års kontrakt. Jag hjälpte packningen inför hans flytt. Den 19 Aug 2010 följde jag med till kastrup för att hjälpa honom med att bära alla väskor som var omöjligt att hantera själv med tåg.
Planen var att jag skulle flytta till honom i vår 2011, vilket aldrig blev av.
Redan i början av sep hälsade jag på honom. Jag var på tjänstresan till ett land som låg nära så jag passade på att stanna hos honom över helgen.
Vad jag gjorde där var att hjälpa honom att köpa de bassaker som han behövde till lägenheten där. Alltså, dammsugare, strykjärn, tvättmedel, rengöringsmedel, tvål, schampoo etc. TV också faktiskt. Jag lade faktiskt ut pengarna för den dyra TV:n då hans kort funkade inte av någon anledning. Åkte till ikea, köpte TV bänken och bokhyllan. Hjälpte till med att bygga dem. Jag damsög och såpade hela lägenheten också. Sedan lämnade jag platsen. En weekend med de praktiska sakerna.
I slutet av sep åkte jag dit igen. Minns inte mycket förutom att vi cyklade runt på stan. Det var faktiskt ganska roligt.
Jag fick en enkel cykel för min födelsedag. Vet inte var denna cykel som tillhör mig befinner sig nu.
Egentligen var planen att vi skulle till en ö, Hainan. Jag kollade upp flyg, hotell etc men det blev aldrig av. Om denna ö kommer jag skriva lite mer senare här.
Två veckor där och sedan åkte jag hem till Sverige. Dagen efter var jag uppe i luften igen. Åkte till SF dit han kom också. Jag tog hans verktyg dit så att han kan ta med till sin nya lägenhet. Oktober. Tjänstresor, båda oss, en vecka där. Vi köpte bl a fina sköna handdukar där för att ha dem i hans lägenhet.
Redan då var det något på gång. Något som jag inte visste och fick veta långt senare.
Då var det i början av dec. Han kom hem i några dagar. Efterrått kan man säga att hans beteende var lite konstigt. Avvaktande.
Men ja, jag var lyckligt ovetande. Jag litade på honom fullt och hållet, mer än 100%, så jag misstänkte inget. Sanningen var att han var otrogen redan då. På riktigt.
Sedan var det jul och nyår. Han kom hem. Som vanligt åkte jag hem till Japan den 26/12 för att fira nyår med familjen. Kanske till hans stora lättnad, vet inte. Jag brukar vara hemma i två veckor men denna gång förkortade jag till en vecka och sedan en vecka i det land han bodde för att vi kunde vara tillsammans. Vi möttes på flygplatsen då mitt flyg från Japan och hans flyg från Sverige landade ungefär samtidigt.
För första gången såg jag hans lägenhet möblerad. Möblerna hade inte kommit då jag var där sist.
Kändes hemma. Nu var det möblerat och jag skulle flytta ditt snart.
Well, jag hittade faktiskt ett hårstrå som kändes längre än mitt på den beige soffan som jag faktiskt valt ut inför hans flytt i sverige….. men jag tänkte faktiskt inte på hårstrået mer.
Två dagar innan jag skulle åka hem till sverige kom bomben. Satt vid matbord och åt taka away indiskt. Plötsligt sade han att han inte tyckte att jag skulle flytta dit. Anledning? Vi funkade inte ihop, det var det han sade. Trots att det var så få ord, fattade jag genast att det var på allvar. Jag var inte beredd. En chock.
Full av tårar satt jag på flyget. Resan kändes längre än någonsin.
Kommer ihåg att jag ändå kände viss lättnad när jag kom in till hallen hemma i sverige. Äntligen kunde jag gråta utan att behöva hejda mig. Jag fick gråta ut.
Då visste jag inte sanningen. Dessutom var vi fortfarande inte ”separerade”. Han sade bara att jag inte skulle flytta dit. Jag frågade naturligtvis om det var över. Svaret…”jag vet inte”.
Jag hade en planerad resa till honom i början av feb. Flygbiljetten var bokade sedan några månader tillbaks. Vi diskuterade och bestämde att jag skulle komma dit ändå. Vi hade inte pratat genom och vi behövde prata.
Efterrått känns det som om jag åkte dit för att bli dumpad.
Jag var faktiskt hos honom i tre veckor. Vi gjorde en resa till ett grannland under min vistelse. På bussen från flygplatsen till centrum hände det. Ett så märkligt beteende hos honom. Han hade en ny mobil. Pga vårt arbete är vi vana vid att titta på varandras telefon. Inte för att läsa sms eller mail eller så utan bara navigera igenom telefonen för att kolla hur det funkar. Inget konstigt hos oss/kollegorna. Han hade en ny telefon som jag aldrig sett tidigare så jag ville kolla. Det märkliga var att jag fick telefonen i handen först men sedan när jag skulle titta app:arna, tog han tillbaks den och sade att han skulle visa hur det funka. Det var faktiskt väldigt väldigt märkligt. För vanliga människor kanske inte men för oss är det så. Jag frågade om det var något han behövde gömma och han sade nej. Till slut gav han mig telefonen men då fick jag ett dåligt samvete för att jag misstänkte honom, så jag tackade nej.
Den dag jag skulle åka hem, låg hans mobil på tv bänken medan han duschade. Tror mig eller ej hade jag aldrig kollat någon annans telefon och läste sms tidigare. Men jag gjorde det för första gången. Gud, jag skämdes. Men där såg jag ett namn. Framgick inte riktigt men visst verkade han dejta någon. Eftersom jag var dum och litade på honom, trots att det gjorde ont, försökte jag tänka, visst inget konstigt. Han har väl börjat dejta någon nyligen.
Jag hoppade in i duschen efter honom. Grät grät grät och jag kände mig som en gammal trasa. En gammal trasa som skulle slängas och ersättas med en ny.
Jag berättade inte vad jag såg på hans mobil. Jag skämdes fruktansvärt för att jag läste sms på hans mobil i smyg. Däremot frågade jag honom om han träffade någon. Svaret var ett tydligt nej. Återigen satte jag mig på flyget och grät.
Kom hem till Sverige, dagen efter skulle jag träffa hans familj för att fira hans mammas födelsedag. Jag gjorde mitt bästa för låtsas som om inget. Det är ju ens födelsedagsfirade och det ska vara en glad dag.
Sedan kom jag till jobbet. De första personer som jag behövde berätta om vår separation var mina chefer…. så sorligt. Men jag hade en praktisk anledning. Jag hade redan berättat mina chefer om att jag skulle flytta till honom. Nu fick jag ta tillbaks det hela. Förutom sorgkänsla kändes det så förnedrande.
Notera att jag fortfarande inte visste om sanningen. Jag litade fortfarande på honom.
Mars 2011. Han kom hem till sverige för några dagar.
Av uppmuntran av min terapeut (jag började gå på terapi i jan och gick i ett år) bestämde jag med att fronta honom. Jag skämdes för att jag kollade hans mobil men terapeuten sade att det var tyvärr en av de vanligaste sätt att upptäcka otrohet. För min del var de bättre att ta upp och fronta honom. Jag gick undrande…. var bäst för att veta sanningen och få allt klart för mig.
Så en kväll satte vi på soffan och jag erkände att jag läste sms på hans telefon. Däremot erkände han inte det. Han sade att hon var någon som han hängde med lite, men absolut inget mer, inte ens kompis. Jag bad om ursäkt för att jag kollade hans telefon och misstänkte något.
Kvällen efter var han ute med sina kompisar. Hans iPad låg på soffbordet. Japp, jag kollade. Och sanningen var där.
Jag började skaka i kroppen. Jag menar det då bokstavligen. Jag kunde knappt andas, kändes det som. Chocken gjorde att jag gick runt runt runt i lägenheten i mer än en halv timme. Jag gick som en galen människa. Jag gjorde det för jag varken kunde sitta eller stå stilla. Och jag kände igen detta beteende. Jag gjorde exakt samma sak när min mamma gick bort. Jag gick runt runt runt bordet i vardagsrummet hemma i japan.
I hela mitt liv har detta hänt bara två gånger. Jag kände igen genast mitt icke-normala beteende. Han kom hem och såg mig. Han insåg nog genast vad som hände. Det var då han erkände. Han var helt vit på ansikte och skakade också.
Men han sade också att hon inte var hans flickvän alls. Han mådde inte bra och kändes så ensam där borta, sade han. Det var ett misstag, ett fruktansvärt misstag, sade han. Nu citerar jag hans ord, han bodde i en bubbla. Men han ville inte bo i bubblan mer. Nu sprack bubblan så han ska rycka upp kragen och rätta till sin knäckta rygg. Så uttryckte han sig. Så tänkte han inte leva längre. Han fortsatte med att han inte kan göra vad som hänt ogjort men han skulle rätta till sig själv och bevisa gentemot mig att han är bättre en så. Med detta löfte åkte han tillbaks.
Kvar var jag lämnad. Kunde inte sova kunde inte äta. Kunde inte något. Mådde fruktansvärt. Kroppen orkade inte mer och efter ca två veckor blev jag skickad till läkaren av terapeuten. Blev deltids sjukskriven i några veckor framåt.
Han hörde inte av sig.
Jag kämpade vidare själv. Vad menar jag då med att kämpa? Jag bestämde mig för att göra allt jag kunde komma på för att må bra igen och komma tillbaks. Jag gick till biblioteket och lånade och läste många böcker, allt om otrohet, svek, separation, självbehandling, andning etc. Alltså vetenskapliga böcker. Jag träffade terapeuten, nog två gångar i veckan i den värsta perioden. Jag gick på yoga trots att jag inte kände för. Jag övade yoga med rinnande tårar. Jag gjorde andningsövningar hemma. Jag pratade med mina vänner.
Lite senare åkte han till Hongkong. Han skrev till mig att han skulle dit. Fick mail om hur han hade då han låg vid poolen på hotellet. Jag besvärade mig inte fråga om han åkte dit ensam eller inte. Jag antog faktiskt att han åkte dit ensam. Hur skulle man tro något annat när någon hade lovat skakande och gråtande att han skulle lämna bubblan och gör slut på det.
Han kom hem igen i april i några dagar.
Jag frågade faktiskt om han åkte dit ensam och han sade ja.
Well, det var lögn igen. Men då trodde jag på honom. Hans lögn fortsätter bara.
I maj träffades vi igen men då i SF.
Juni. Han åkte till den ö vi planerade att åka till tidigare, dvs Hainan.
Han ljög igen och sade att han åkte dit ensam. Men när jag frågade rakt ut om han åkte dit med henne, då tog han tillbaks vad han sade nyss och erkände det.
Naturligtvis bodde han på det hotell som jag hade kollat upp till oss tidigare.
Jag tror inte att jag någonsin mött så mycket lögn i mitt liv.
Midsommar 2011. Han var hemma i två veckor.
Han stod fast vid att han inte var ihop med henne. Hans förklaring, hans liv var i kaos just nu. Trots att han inte alls hade några känslor för henne och ville inte hålla på så, just nu kunde han inte låta bli. Han sade istället att man måste se detta i större perspektiv, just nu är hans liv i kaos och han kände sig ensam där borta men det skulle ändras och han ville ändra, så lovade han igen.
I sep flyttade jag till min egen lägenhet.
Han hörde inte av sig. Varken före eller efter flytten. Det fanns praktiska saker vi behövde diskutera. Bodelning. Vid det läget var jag så trött på att initiera någon kontakt med honom. Det är minst hälften hans ansvar att ta tag i sådana saker. Naturligtvis blundade han för sådant jobbigt.
Slutade med att jag inte tog med någonting i princip till min nya lägenhet. Så han skulle få allt. Jag ville inte bry mig om bodelningen.
Dock efter uppmuntran av en person som jag respekterar kontaktade jag honom ändå lite senare. Denna person sade att jag borde göra för min egen skull så att jag slippar tänka på det långt senare. Fick tips också att jag skulle skriva kort och professionellt, inga känslomässiga meningar.
Han skulle köpa ut de möbler vi båda betalde. På dagen värde, naturligtvis, alltså inte nypris. Enligt sambolagen har jag rätt till hälften av allt som vi skaffade oss under tiden vi bodde ihop oavsett vem som har betalt. Om vi hade följt lagen, fick han betala mycket mer.
Otroligt nog fick jag ingen respons på mitt mail om bodelningen. Mer än en månad gick utan något svar. Mitt mail om det praktiska ignorerades. Detta kallar jag ansvarslöst och respektlöst. Jag diskuterade med den personen som uppmuntrade mig till att hantera professionellt och fick råd om att påminna honom om det igen. Det gjorde jag. Ytterligare en vecka gick utan svar. Det är faktiskt otroligt. Jag kunde inte tro på det. Det är inte jag som ställde till med allt detta. Hur kan en person omvandlas på det sättet?
Hur som helt, efter ca en vecka, äntligen fick jag svaret och pengarna var insatta. Det handlar inte om pengar, det är trots allts små summa, men det var principen. Jag skämdes och skäms. Skäms för att även sådan sak inte kunde hanteras smidigt.
Januari 2012. Jag tror inte att jag hade något kontakt med honom på 2 månader eller så.
Plötsligt bestämde jag mig för att försonas med honom. Jag bjöd in honom till min nya lägenhet när han var hemma i sverige i några dagar. Jag trodde faktiskt att han inte skulle våga men han tackade ja, vilket glädjade mig. Vi hade ett lugnt samtal. Dagen efter möttes vi på jobbet. Vi kunde mötas och pratas vanligt. Jag tyckte att det var ett stort steg. Trodde att vi kunde interagera med varandra som vanligt igen. Trots allt delade vi livet med varandra i sex år. Vi till och med åkte hem tillsammans från jobbet. Jag åkte hans bil. Jag var stolt.
Inför detta möte fick jag stora varningar från en del av mina vänner. De tyckte inte att jag skulle öppna ”mitt slott” för honom och han skulle inte förtjäna det. Eftersom det ändå gick bra, trodde jag då att jag gjorde rätt, vilket visade sig fel.
Midsommar 2012. Jag kände mig så förnedrat. Jag kommer inte att ta upp här vad som hänt då det var flera personer inblandade.
Jag diskuterade detta med flera vänner och till slut tog jag ett beslut.
Jag är glad för att jag har mina nya vänner.
Detta var alltså sanningen. Lång text men ändå kortfattat.
Det var ett helvet för mig utan att överdriva. Livets största kris. Det förvånar nog flera men detta var det värsta jag någonsin varit med. Värre än när jag förlorade min mamma. Jag blev inte sjuk då. Jag mådde inte lika dåligt då.
Tur i otur är att jag vet vad som knäckte mig och gjorde mig sjuk. Det var inte separationen utan otroheten och sveket. Efter att han sade att jag inte skulle flytta dit tills att sanningen kom fram hade jag två månader. Visst var jag ledsen men det var en normal sorgkänsla. Jag kunde sköta vardagen under dessa två månader.
Till separationen är jag hälften skyldig. Man är två om det.
Men till otroheten, svek och lögnen är jag inte skylidig alls. Jag står inte för det. Jag har inte gjort något fel.
Vare sig han fortsatte ljuga eller inte när han lovade om att rätta till hans liv och bevisa det gentemot mig, är det bara att få se.
Det är nog två saker som fick mig att skriva detta nu.
Jag fick nyligen ett mail av honom om att hämta mina saker som fortfarande finns i hans vind samt lämna tillbaks de saker som jag anser att jag har lånat. Visst, det ska/bör man göra. Håller helt med. Dock blev jag också tillsagt om att göra detta med hans föräldrar. Jag skulle kontakta dem och koordinera och fixa det (dvs gör detta innan han kommer hem så att han än en gång kan blunda för och flyr från sanningen, så tolkar jag). Ha, blandar in sina föräldrar för detta när man är snart 45? Spelar ingen roll hur bra relation jag har med hans föräldrar. Det är inte det. Växa och agera som en vuxen människa. Minst sagt, not man enough to man up. Dags att sova i den sägn som man själv har bäddad för.
Och nu har två år gått.Augusti 2012. En milstolpe till alltså.
Nu vill jag bara lämnas i fred i min egen stad. Jag vill inte känna hotad i min hemmaplan.
Som sagt är det inte jag som var otrogen och svek. Jag har levt ärligt. Ett helvet fick jag gå genom. Jag gick genom en mörk mörk lång tunnel. Mitt i alltihopa fick jag leta en bostad och köpa en. Jag fick flytta. Jag fick byta jobb. Jag fick gå genom både det känslomässiga smärtan och den praktiska processen.
Nu när jag har byggt om mitt liv på nytt, vill jag lämnas i fred. På min hemmaplan. Jag förtjänar det.
Man kan alltid tycka till och diskutera om mitt skrivande om detta, sanningen.
Men jag har bestämt mig för att göra det för min egen skull. Kanske egoistiskt men låt mig då vara egoistisk denna gång.
Då jag inte har uppdaterat min blogg på ett tag, är det så pass få besökare ändå. De som är nyfikna får läsa det, annars inte.
Trots allt detta är jag ändå glad för att vara jag och i denna position.
Jag skulle vilja varken i hans position eller i hennes som han var otrogen med. Jag hade inte stått ut för att ljuga så mycket. Hade inte stått ut med att orsaka en sådan smärta hos någon annan. Och jag skulle inte vilja vara tillsammans med en sådan person. Hur kan man lita på en sådan person som partner?
Nej, jag vill varken hans liv eller hennes liv. En fruktansvärt svartsjuka finns där konstant, det är det jag har hört. En ohälsosam relation.
Låt mig vara tydlig om en sak. Människor gör fel och misstag. Jag är en av dem. Hans otrohet och lögn var hans misstag och svaghet. Det får jag ta. Men det mänskliga är att göra någonting åt sina misstag. Att blunda för sina misstag och låta någon lida på det sättet…. det är det jag inte har fått mer än nog nu. En total ignorans. Man får stå för sina handlingar.
Jag älskar mitt nya liv med mina vänner. Jag ser fram emot att bygga mitt liv vidare.
Men nu har det kommit till denna punkt. Står inte ut att gömma sanningen.
Jag har låtit många tro något annat genom att inte berätta.
Varför gjorde jag så? Det var för att jag inte prioriterade mig själv.
Jag har mått dåligt av att inte kunna berätta sanningen och låta tro andra något annat. Ja, faktiskt mått dåligt av det och det är bara dumt egentligen.
Som jag nämnde tidigare, funkar skrivandet någon slags terapi för mig. Naturligtvis kan jag inte skriva detta på FB. Därför väljer jag skriva detta här. Jag har inte uppdaterat denna blogg hur länge som helst. Mitt frånvarande har gjort att folk som brukade kolla in denna blogg har nog inte varit inne här på ett tag. Därför känns det kanske lite lättare och enklare för att skriva ner detta här nu.
Om någon av dem som känner mig råkar ändå se detta inlägg, ja, detta var sanningen. Det var det som har sparkat ner mig till botten och jag har fått gå genom och kämpa vidare. Det var därför jag led av smärtan och mådde så dåligt.
För dem som inte känner mig, kan det läsas bara som en sann berättelse som en person har gått igenom.
Nu sätter jag alltså en punkt. Har sett/läst många bloggar med liknande inlägg så jag skäms inte ta upp sannigen här nu.
Vet inte om jag börjar blogga igen. Kanske.
Alltså japp. Jag har blivit sviken. Otrohet, svek, följt med massor massor massor lögn.
Vi blev särbo från sambo i aug 2010. Han flyttade till ett annat land med 2 års kontrakt. Jag hjälpte packningen inför hans flytt. Den 19 Aug 2010 följde jag med till kastrup för att hjälpa honom med att bära alla väskor som var omöjligt att hantera själv med tåg.
Planen var att jag skulle flytta till honom i vår 2011, vilket aldrig blev av.
Redan i början av sep hälsade jag på honom. Jag var på tjänstresan till ett land som låg nära så jag passade på att stanna hos honom över helgen.
Vad jag gjorde där var att hjälpa honom att köpa de bassaker som han behövde till lägenheten där. Alltså, dammsugare, strykjärn, tvättmedel, rengöringsmedel, tvål, schampoo etc. TV också faktiskt. Jag lade faktiskt ut pengarna för den dyra TV:n då hans kort funkade inte av någon anledning. Åkte till ikea, köpte TV bänken och bokhyllan. Hjälpte till med att bygga dem. Jag damsög och såpade hela lägenheten också. Sedan lämnade jag platsen. En weekend med de praktiska sakerna.
I slutet av sep åkte jag dit igen. Minns inte mycket förutom att vi cyklade runt på stan. Det var faktiskt ganska roligt.
Jag fick en enkel cykel för min födelsedag. Vet inte var denna cykel som tillhör mig befinner sig nu.
Egentligen var planen att vi skulle till en ö, Hainan. Jag kollade upp flyg, hotell etc men det blev aldrig av. Om denna ö kommer jag skriva lite mer senare här.
Två veckor där och sedan åkte jag hem till Sverige. Dagen efter var jag uppe i luften igen. Åkte till SF dit han kom också. Jag tog hans verktyg dit så att han kan ta med till sin nya lägenhet. Oktober. Tjänstresor, båda oss, en vecka där. Vi köpte bl a fina sköna handdukar där för att ha dem i hans lägenhet.
Redan då var det något på gång. Något som jag inte visste och fick veta långt senare.
Då var det i början av dec. Han kom hem i några dagar. Efterrått kan man säga att hans beteende var lite konstigt. Avvaktande.
Men ja, jag var lyckligt ovetande. Jag litade på honom fullt och hållet, mer än 100%, så jag misstänkte inget. Sanningen var att han var otrogen redan då. På riktigt.
Sedan var det jul och nyår. Han kom hem. Som vanligt åkte jag hem till Japan den 26/12 för att fira nyår med familjen. Kanske till hans stora lättnad, vet inte. Jag brukar vara hemma i två veckor men denna gång förkortade jag till en vecka och sedan en vecka i det land han bodde för att vi kunde vara tillsammans. Vi möttes på flygplatsen då mitt flyg från Japan och hans flyg från Sverige landade ungefär samtidigt.
För första gången såg jag hans lägenhet möblerad. Möblerna hade inte kommit då jag var där sist.
Kändes hemma. Nu var det möblerat och jag skulle flytta ditt snart.
Well, jag hittade faktiskt ett hårstrå som kändes längre än mitt på den beige soffan som jag faktiskt valt ut inför hans flytt i sverige….. men jag tänkte faktiskt inte på hårstrået mer.
Två dagar innan jag skulle åka hem till sverige kom bomben. Satt vid matbord och åt taka away indiskt. Plötsligt sade han att han inte tyckte att jag skulle flytta dit. Anledning? Vi funkade inte ihop, det var det han sade. Trots att det var så få ord, fattade jag genast att det var på allvar. Jag var inte beredd. En chock.
Full av tårar satt jag på flyget. Resan kändes längre än någonsin.
Kommer ihåg att jag ändå kände viss lättnad när jag kom in till hallen hemma i sverige. Äntligen kunde jag gråta utan att behöva hejda mig. Jag fick gråta ut.
Då visste jag inte sanningen. Dessutom var vi fortfarande inte ”separerade”. Han sade bara att jag inte skulle flytta dit. Jag frågade naturligtvis om det var över. Svaret…”jag vet inte”.
Jag hade en planerad resa till honom i början av feb. Flygbiljetten var bokade sedan några månader tillbaks. Vi diskuterade och bestämde att jag skulle komma dit ändå. Vi hade inte pratat genom och vi behövde prata.
Efterrått känns det som om jag åkte dit för att bli dumpad.
Jag var faktiskt hos honom i tre veckor. Vi gjorde en resa till ett grannland under min vistelse. På bussen från flygplatsen till centrum hände det. Ett så märkligt beteende hos honom. Han hade en ny mobil. Pga vårt arbete är vi vana vid att titta på varandras telefon. Inte för att läsa sms eller mail eller så utan bara navigera igenom telefonen för att kolla hur det funkar. Inget konstigt hos oss/kollegorna. Han hade en ny telefon som jag aldrig sett tidigare så jag ville kolla. Det märkliga var att jag fick telefonen i handen först men sedan när jag skulle titta app:arna, tog han tillbaks den och sade att han skulle visa hur det funka. Det var faktiskt väldigt väldigt märkligt. För vanliga människor kanske inte men för oss är det så. Jag frågade om det var något han behövde gömma och han sade nej. Till slut gav han mig telefonen men då fick jag ett dåligt samvete för att jag misstänkte honom, så jag tackade nej.
Den dag jag skulle åka hem, låg hans mobil på tv bänken medan han duschade. Tror mig eller ej hade jag aldrig kollat någon annans telefon och läste sms tidigare. Men jag gjorde det för första gången. Gud, jag skämdes. Men där såg jag ett namn. Framgick inte riktigt men visst verkade han dejta någon. Eftersom jag var dum och litade på honom, trots att det gjorde ont, försökte jag tänka, visst inget konstigt. Han har väl börjat dejta någon nyligen.
Jag hoppade in i duschen efter honom. Grät grät grät och jag kände mig som en gammal trasa. En gammal trasa som skulle slängas och ersättas med en ny.
Jag berättade inte vad jag såg på hans mobil. Jag skämdes fruktansvärt för att jag läste sms på hans mobil i smyg. Däremot frågade jag honom om han träffade någon. Svaret var ett tydligt nej. Återigen satte jag mig på flyget och grät.
Kom hem till Sverige, dagen efter skulle jag träffa hans familj för att fira hans mammas födelsedag. Jag gjorde mitt bästa för låtsas som om inget. Det är ju ens födelsedagsfirade och det ska vara en glad dag.
Sedan kom jag till jobbet. De första personer som jag behövde berätta om vår separation var mina chefer…. så sorligt. Men jag hade en praktisk anledning. Jag hade redan berättat mina chefer om att jag skulle flytta till honom. Nu fick jag ta tillbaks det hela. Förutom sorgkänsla kändes det så förnedrande.
Notera att jag fortfarande inte visste om sanningen. Jag litade fortfarande på honom.
Mars 2011. Han kom hem till sverige för några dagar.
Av uppmuntran av min terapeut (jag började gå på terapi i jan och gick i ett år) bestämde jag med att fronta honom. Jag skämdes för att jag kollade hans mobil men terapeuten sade att det var tyvärr en av de vanligaste sätt att upptäcka otrohet. För min del var de bättre att ta upp och fronta honom. Jag gick undrande…. var bäst för att veta sanningen och få allt klart för mig.
Så en kväll satte vi på soffan och jag erkände att jag läste sms på hans telefon. Däremot erkände han inte det. Han sade att hon var någon som han hängde med lite, men absolut inget mer, inte ens kompis. Jag bad om ursäkt för att jag kollade hans telefon och misstänkte något.
Kvällen efter var han ute med sina kompisar. Hans iPad låg på soffbordet. Japp, jag kollade. Och sanningen var där.
Jag började skaka i kroppen. Jag menar det då bokstavligen. Jag kunde knappt andas, kändes det som. Chocken gjorde att jag gick runt runt runt i lägenheten i mer än en halv timme. Jag gick som en galen människa. Jag gjorde det för jag varken kunde sitta eller stå stilla. Och jag kände igen detta beteende. Jag gjorde exakt samma sak när min mamma gick bort. Jag gick runt runt runt bordet i vardagsrummet hemma i japan.
I hela mitt liv har detta hänt bara två gånger. Jag kände igen genast mitt icke-normala beteende. Han kom hem och såg mig. Han insåg nog genast vad som hände. Det var då han erkände. Han var helt vit på ansikte och skakade också.
Men han sade också att hon inte var hans flickvän alls. Han mådde inte bra och kändes så ensam där borta, sade han. Det var ett misstag, ett fruktansvärt misstag, sade han. Nu citerar jag hans ord, han bodde i en bubbla. Men han ville inte bo i bubblan mer. Nu sprack bubblan så han ska rycka upp kragen och rätta till sin knäckta rygg. Så uttryckte han sig. Så tänkte han inte leva längre. Han fortsatte med att han inte kan göra vad som hänt ogjort men han skulle rätta till sig själv och bevisa gentemot mig att han är bättre en så. Med detta löfte åkte han tillbaks.
Kvar var jag lämnad. Kunde inte sova kunde inte äta. Kunde inte något. Mådde fruktansvärt. Kroppen orkade inte mer och efter ca två veckor blev jag skickad till läkaren av terapeuten. Blev deltids sjukskriven i några veckor framåt.
Han hörde inte av sig.
Jag kämpade vidare själv. Vad menar jag då med att kämpa? Jag bestämde mig för att göra allt jag kunde komma på för att må bra igen och komma tillbaks. Jag gick till biblioteket och lånade och läste många böcker, allt om otrohet, svek, separation, självbehandling, andning etc. Alltså vetenskapliga böcker. Jag träffade terapeuten, nog två gångar i veckan i den värsta perioden. Jag gick på yoga trots att jag inte kände för. Jag övade yoga med rinnande tårar. Jag gjorde andningsövningar hemma. Jag pratade med mina vänner.
Lite senare åkte han till Hongkong. Han skrev till mig att han skulle dit. Fick mail om hur han hade då han låg vid poolen på hotellet. Jag besvärade mig inte fråga om han åkte dit ensam eller inte. Jag antog faktiskt att han åkte dit ensam. Hur skulle man tro något annat när någon hade lovat skakande och gråtande att han skulle lämna bubblan och gör slut på det.
Han kom hem igen i april i några dagar.
Jag frågade faktiskt om han åkte dit ensam och han sade ja.
Well, det var lögn igen. Men då trodde jag på honom. Hans lögn fortsätter bara.
I maj träffades vi igen men då i SF.
Juni. Han åkte till den ö vi planerade att åka till tidigare, dvs Hainan.
Han ljög igen och sade att han åkte dit ensam. Men när jag frågade rakt ut om han åkte dit med henne, då tog han tillbaks vad han sade nyss och erkände det.
Naturligtvis bodde han på det hotell som jag hade kollat upp till oss tidigare.
Jag tror inte att jag någonsin mött så mycket lögn i mitt liv.
Midsommar 2011. Han var hemma i två veckor.
Han stod fast vid att han inte var ihop med henne. Hans förklaring, hans liv var i kaos just nu. Trots att han inte alls hade några känslor för henne och ville inte hålla på så, just nu kunde han inte låta bli. Han sade istället att man måste se detta i större perspektiv, just nu är hans liv i kaos och han kände sig ensam där borta men det skulle ändras och han ville ändra, så lovade han igen.
I sep flyttade jag till min egen lägenhet.
Han hörde inte av sig. Varken före eller efter flytten. Det fanns praktiska saker vi behövde diskutera. Bodelning. Vid det läget var jag så trött på att initiera någon kontakt med honom. Det är minst hälften hans ansvar att ta tag i sådana saker. Naturligtvis blundade han för sådant jobbigt.
Slutade med att jag inte tog med någonting i princip till min nya lägenhet. Så han skulle få allt. Jag ville inte bry mig om bodelningen.
Dock efter uppmuntran av en person som jag respekterar kontaktade jag honom ändå lite senare. Denna person sade att jag borde göra för min egen skull så att jag slippar tänka på det långt senare. Fick tips också att jag skulle skriva kort och professionellt, inga känslomässiga meningar.
Han skulle köpa ut de möbler vi båda betalde. På dagen värde, naturligtvis, alltså inte nypris. Enligt sambolagen har jag rätt till hälften av allt som vi skaffade oss under tiden vi bodde ihop oavsett vem som har betalt. Om vi hade följt lagen, fick han betala mycket mer.
Otroligt nog fick jag ingen respons på mitt mail om bodelningen. Mer än en månad gick utan något svar. Mitt mail om det praktiska ignorerades. Detta kallar jag ansvarslöst och respektlöst. Jag diskuterade med den personen som uppmuntrade mig till att hantera professionellt och fick råd om att påminna honom om det igen. Det gjorde jag. Ytterligare en vecka gick utan svar. Det är faktiskt otroligt. Jag kunde inte tro på det. Det är inte jag som ställde till med allt detta. Hur kan en person omvandlas på det sättet?
Hur som helt, efter ca en vecka, äntligen fick jag svaret och pengarna var insatta. Det handlar inte om pengar, det är trots allts små summa, men det var principen. Jag skämdes och skäms. Skäms för att även sådan sak inte kunde hanteras smidigt.
Januari 2012. Jag tror inte att jag hade något kontakt med honom på 2 månader eller så.
Plötsligt bestämde jag mig för att försonas med honom. Jag bjöd in honom till min nya lägenhet när han var hemma i sverige i några dagar. Jag trodde faktiskt att han inte skulle våga men han tackade ja, vilket glädjade mig. Vi hade ett lugnt samtal. Dagen efter möttes vi på jobbet. Vi kunde mötas och pratas vanligt. Jag tyckte att det var ett stort steg. Trodde att vi kunde interagera med varandra som vanligt igen. Trots allt delade vi livet med varandra i sex år. Vi till och med åkte hem tillsammans från jobbet. Jag åkte hans bil. Jag var stolt.
Inför detta möte fick jag stora varningar från en del av mina vänner. De tyckte inte att jag skulle öppna ”mitt slott” för honom och han skulle inte förtjäna det. Eftersom det ändå gick bra, trodde jag då att jag gjorde rätt, vilket visade sig fel.
Midsommar 2012. Jag kände mig så förnedrat. Jag kommer inte att ta upp här vad som hänt då det var flera personer inblandade.
Jag diskuterade detta med flera vänner och till slut tog jag ett beslut.
Jag är glad för att jag har mina nya vänner.
Detta var alltså sanningen. Lång text men ändå kortfattat.
Det var ett helvet för mig utan att överdriva. Livets största kris. Det förvånar nog flera men detta var det värsta jag någonsin varit med. Värre än när jag förlorade min mamma. Jag blev inte sjuk då. Jag mådde inte lika dåligt då.
Tur i otur är att jag vet vad som knäckte mig och gjorde mig sjuk. Det var inte separationen utan otroheten och sveket. Efter att han sade att jag inte skulle flytta dit tills att sanningen kom fram hade jag två månader. Visst var jag ledsen men det var en normal sorgkänsla. Jag kunde sköta vardagen under dessa två månader.
Till separationen är jag hälften skyldig. Man är två om det.
Men till otroheten, svek och lögnen är jag inte skylidig alls. Jag står inte för det. Jag har inte gjort något fel.
Vare sig han fortsatte ljuga eller inte när han lovade om att rätta till hans liv och bevisa det gentemot mig, är det bara att få se.
Det är nog två saker som fick mig att skriva detta nu.
Jag fick nyligen ett mail av honom om att hämta mina saker som fortfarande finns i hans vind samt lämna tillbaks de saker som jag anser att jag har lånat. Visst, det ska/bör man göra. Håller helt med. Dock blev jag också tillsagt om att göra detta med hans föräldrar. Jag skulle kontakta dem och koordinera och fixa det (dvs gör detta innan han kommer hem så att han än en gång kan blunda för och flyr från sanningen, så tolkar jag). Ha, blandar in sina föräldrar för detta när man är snart 45? Spelar ingen roll hur bra relation jag har med hans föräldrar. Det är inte det. Växa och agera som en vuxen människa. Minst sagt, not man enough to man up. Dags att sova i den sägn som man själv har bäddad för.
Och nu har två år gått.Augusti 2012. En milstolpe till alltså.
Nu vill jag bara lämnas i fred i min egen stad. Jag vill inte känna hotad i min hemmaplan.
Som sagt är det inte jag som var otrogen och svek. Jag har levt ärligt. Ett helvet fick jag gå genom. Jag gick genom en mörk mörk lång tunnel. Mitt i alltihopa fick jag leta en bostad och köpa en. Jag fick flytta. Jag fick byta jobb. Jag fick gå genom både det känslomässiga smärtan och den praktiska processen.
Nu när jag har byggt om mitt liv på nytt, vill jag lämnas i fred. På min hemmaplan. Jag förtjänar det.
Man kan alltid tycka till och diskutera om mitt skrivande om detta, sanningen.
Men jag har bestämt mig för att göra det för min egen skull. Kanske egoistiskt men låt mig då vara egoistisk denna gång.
Då jag inte har uppdaterat min blogg på ett tag, är det så pass få besökare ändå. De som är nyfikna får läsa det, annars inte.
Trots allt detta är jag ändå glad för att vara jag och i denna position.
Jag skulle vilja varken i hans position eller i hennes som han var otrogen med. Jag hade inte stått ut för att ljuga så mycket. Hade inte stått ut med att orsaka en sådan smärta hos någon annan. Och jag skulle inte vilja vara tillsammans med en sådan person. Hur kan man lita på en sådan person som partner?
Nej, jag vill varken hans liv eller hennes liv. En fruktansvärt svartsjuka finns där konstant, det är det jag har hört. En ohälsosam relation.
Låt mig vara tydlig om en sak. Människor gör fel och misstag. Jag är en av dem. Hans otrohet och lögn var hans misstag och svaghet. Det får jag ta. Men det mänskliga är att göra någonting åt sina misstag. Att blunda för sina misstag och låta någon lida på det sättet…. det är det jag inte har fått mer än nog nu. En total ignorans. Man får stå för sina handlingar.
Jag älskar mitt nya liv med mina vänner. Jag ser fram emot att bygga mitt liv vidare.
2012-03-12
March 10th. Because I’m worth it.
Det var exakt för ett år sedan mitt liv vändes upp och ner totalt. Alltså har ett år gått. Ett långt år. Jag kommer alltid påminnas av denna dag. För Japan drabbades av jordbävningen och Tsunami på följande dagen, den 11/3.
Den 10/3 i år var jag bjuden till två aktiviteter. Två roliga. En skidweekend eller en fest. En resa med mina nya japanska vänner eller en fest hos min nya svenska vän. Skidresan var lockande. Funderade jätte länge. Men jag lät bli att hänga med resan för lite olika anledningar. Det blev fest!
En av mina älskade gamla vänner sade att jag borde öppna champagne. Först kändes det konstigt. Det var ju absolut ingen dag som borde firas. Tvärtom. Men vännen menade att jag borde fira vad jag åstadkommit under året. Allt som jag lyckats bygga om och bygga på nytt. Vännen har helt rätt. Så sant. Nu var problemet att det var en fest med 13 personer. Många av dem kände jag inte ens. Vänners vänner och bekanta. Kände inte för att bjuda champagne på många personer som jag ens kände. Dock visade sig att fyra personer där jag ingick var bjudna tidigare för att äta middag tillsammans och resten skulle komma senare för dricka, snacks, ost mm. Utmärkt! Då gäller det champagne för oss fyra! Så frågan var vilken flaska. Funderade på att ta en av de två flaskor som jag hade hemma och kunde tänka mig för detta tillfälle. Båda de var köpta i Frankrike och fanns inte här på systemet. Den ena har jag druckit tidigare och visste att det var gott. Det var en rosé. Hmm… kändes inte för att dela en rosé med tre killar:-s Den andra ska vara gott enligt personalen i butiken jag köpte flaskan men jag har aldrig druckit den innan. Så gick jag ändå till systemet för att kolla och fundera. Och det blev denna sort! Dyrare än de sorter jag brukar köpa men jag tänkte så här. Vad är jag värd för? Vad är det jag kämpat under året värt? Så det blev denna. Lite dyrt men jag vet att det är gott och jag gillar. Because I’m worth it!
Vi öppnade flaskan. Festen började med champagne alltså. Sedan var det middag med vin och trevlig stund. Flera dök upp efter middagen. Vin, drink, prat och musik. Det var trevliga och roliga människor. Ungefär vid midnatt tog sju av oss taxi ner till stan. Mingel, vin/öl och dans. Stället stängde kl 3.00. Fyra av oss tog taxi hem till vännen. Mer vin och prat. En som bodde hyfsat nära stack hem. Resten somnade där vid 04.30. Gick upp runt 10. Vi drack kaffe och hängde där flera timmar. Sedan hem.
Det var för ett tag sedan jag var med den typ av fest. Det var faktiskt jätte kul. Den här vill jag göra om;)
Så var min 10/3 i år.
I fjor var jag också vaken sent, till 04.00 eller så. Men det var av en chock. Av en enorm smärta. Av förtvivlan.
Det var så mycket bättre i år. Med massor främmande nya människor. Med människor som jag nog aldrig hade träffats om mitt liv hade fortsatt som jag trodde för 14 månader sedan. För ett år sedan kunde jag inte ens träffa mina gamla vänner. För jag var för knäckt. För jag vågade inte. För jag var rädd. Då var tanken och mod för att träffa nya människor så långt borta. Nu, efter exakt ett år, var det just det jag gjorde. Det som kändes helt omöjligt för ett år sedan. Jag hade kul. Because I’m worth it.
Till sist vill jag säga tack till min vän som uppmuntrade mig till champagne. Inte bara för champagne tips;)
Insåg en sak just denna dag. Denna vän är den enda vän som jag regelbundet hade kontakt under hela året. Min gamla vän. En vän som jag vågade och kände för att träffa även i den värsta perioden. Och även senare också under den period i höstas då jag umgicks mest med mina nya vänner. Vännen har funnits hos mig. Följt upp mig. Gett mig stöd. Och jag lutade åt denna vän. Ringde. Pratade. Träffade. En kemi som drog oss varandra ömsesidigt. Och allt detta pågår nu fortfarande:)
Stort stort tack! Men synd att du inte kunde hänga med till festen, du hade gillat det;)
Våren och blommor
Måste blogga detta. För jag älskar blommor. För jag brukade köpa blommor. För jag tvärslutade med det för ett år sedan. För jag kände inte för det längre. Men titta! Jag köpte blommor. För jag kände för det.
Jag fick tillbaks ytterligare en sak till som jag tidigare tyckte om men inte kunde längre. En liten sak som betyder mycket. Ett steg framåt.
Jag fick tillbaks ytterligare en sak till som jag tidigare tyckte om men inte kunde längre. En liten sak som betyder mycket. Ett steg framåt.
Subscribe to:
Posts (Atom)